🇷🇸 Serbiens studenter testar nya metoder för demokrati

En studentrörelse som började med protester efter katastrofen med 16 döda i Novi Sad har vunnit valet i Serbien.

Gästkrönika av Vladan Lausevic

Foto: ImStevan, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

• Studentrörelsen organiserades utan traditionell partiledare och använde öppna studentråd och direktdemokratiska möten för att fatta beslut.

• Metoderna spreds senare utanför universiteten genom lokala medborgarförsamlingar där invånare diskuterar problem och möjliga lösningar.

• Studentlistan fick 53 procent av rösterna. Den serbiska valkommissionen uppger att listan får 141 av parlamentets 250 mandat.

Nu ska ett demokratiskt experiment med decentralisering, direktdemokratiskt deltagande och medborgarförsamlingar testas i parlamentet och regeringsställning.

Mycket av diskussionen om demokrati under de senaste åren har handlat om tillbakagång. Demokratiska institutioner försvagas, mediernas friheter försämras och förtroendet för etablerade politiska partier minskar i flera länder.

I Serbien har samtidigt ett demokratiskt experiment vuxit fram. Det började inte med ett nytt parti eller en ny stark ledare, utan med studenter som organiserade protester och utvecklade nyare former för beslutsfattande.

Från katastrof till studentrörelse

Den 1 november 2024 rasade taket vid järnvägsstationen i Novi Sad och 16 människor dog. Katastrofen utlöste studentledda protester mot upplevd korruption och bristande ansvar och blev starten på nästan två år av mindre och stora protester.

Studenter blockerade universitet och organiserade protester runt om i landet. Rörelsen började också experimentera med hur de själva skulle fatta beslut och komma överens om framtidens utveckling.

Istället för att utse en partiledare användes öppna studentråd, så kallade plenum. Där diskuterades frågor och deltagarna fattade beslut tillsammans.

Ingen traditionell partiledare

Under protesterna började människor på flera håll i Serbien organisera lokala medborgarförsamlingar. Där kunde invånare diskutera frågor som påverkar deras vardag, formulera förslag och försöka påverka lokala beslut.

När rörelsen senare gick in i valpolitiken behöll den mycket av samma organisationsmodell.

Studentlistan byggde inte kampanjen kring en traditionell partiledare. Istället valde studenterna decentraliserade metoder och nätverk av lokala studentgrupper, stödgrupper, kandidater och volontärer. Tillsammans tog de fram ”studentplanen” med 11 punkter som ett partiprogram.

Listan bestod av 250 kandidater från olika delar av samhället. Tanken är att varje kandidat måste vara utbildad och kompetent inom det en ska göra i parlamentet som folkvald. Så till exempel, den som ska hålla på med sjukvårdsfrågor måste vara läkare eller sjuksköterska.

Tanken är inte att ersätta val eller det nationella parlamentet. Snarare handlar det om att människor ska kunna delta mer även mellan valen. Medborgarna väljer fortfarande representanter som fattar beslut i parlament och regering. Samtidigt finns ambitionen att skapa fler arenor där människor själva kan diskutera och påverka politiken.

Från protest till parlament – nu börjar det svåra

I september godkändes Studentlistan formellt av Serbiens valkommission inför parlamentsvalet. Kampanjen byggde bland annat på direktkontakt med väljare, lokala aktiviteter och ett program med fokus på antikorruption och institutionella reformer.

Den 25 oktober kom det stora testet och studenterna gjorde något mer unikt och historiskt globalt sett. Studentlistan fick enligt de preliminära resultaten 53 procent av rösterna, jämfört med 39 procent för SNS och Aleksandar Vučićs lista som har styrt landet sen 2012.

Nu kommer utmaningarna och prövningarna. Att fatta gemensamma beslut under en protest är en sak. Att fatta beslut om statsbudget, energi, sjukvård, utrikespolitik och rättsväsende är något helt annat.

Det är därför utvecklingen i Serbien är intressant att följa under de kommande åren. När mycket av demokratidebatten handlar om hur befintliga institutioner ska försvaras mot auktoritär utveckling så visar Serbien något positivt. Nämligen att det går också att förnya och förbättra demokratin så att medborgarna får större möjligheter att delta och samarbeta med varandra.

På mindre än två år har rörelsen gått från studentmöten och blockader till medborgarförsamlingar, en nationell vallista och parlamentarisk majoritet. Nu återstår att se om samma idéer om öppnare deltagande, decentralisering och öppenhet fungerar även när rörelsen själv har makten.