En dag när jag satt i bilen på väg hem efter att ha hämtat sonen på förskolan, kom jag på en ny världsordning.

Jag brukar ha på P1 och min son i baksätet frågar ibland om det han hör. Vad är krig? Vem är kung? Hur gammal är kungen? Var ligger Kina?

En dag pratade de på radion om FN. Så han frågade: Vad är FN?

Det fick mig återigen tänka på hur utdaterad den nuvarande världsordningen är, och hur den borde ändras.

En ögonblickstanke som formats i tjugo år

Idén kom inte helt ur det blå.

Det var mitt motstånd mot geopolitisk realpolitik som var ingången till mitt politiska engagemang för över 20 år sedan. Istället ville jag se en prodemokratisk utrikespolitik.

Realpolitik innebär att makt och egenintresse får gå före mänskliga rättigheter. Den blir en ursäkt för att acceptera diktatur, övergrepp eller svek mot mindre aktörer därför att det anses gynna den egna staten och makten.

Diktatorerna beter sig värst, men även demokratier har en ovana att bli realpolitiska när det kommer till utrikespolitik.

Senare, när jag blivit invald i Sveriges riksdag (med plats i utrikesutskottet) föreslog jag ett införande av ett Demokratiernas förbund (vilket jag inte fick med mig en käft på). Efter att jag slutat i politiken har jag engagerat mig i stiftelsen Alliance of Democracies.

Så jag har tänkt, läst, debatterat, skrivit och tyckt till i över 20 år om geopolitik och funderat över vilken världsordning vi bör ha.

Starkare tyranner gav demokrati

1648, efter många års förhandlingar, avslutade den Westfaliska freden det trettioåriga kriget i Europa och etablerade den moderna suveränitetsprincipen. Alltså att varje land bestämde själv över sina inre angelägenheter, som lagar, politik, styrelseskick, ekonomi, religion.

Tidigare hade makten i Europa varit överlappande och starkt hierarkisk, där påven och den tysk-romerske kejsaren fungerade som överstatliga auktoriteter som kunde blanda sig i lokala furstars angelägenheter.

Genom fredsavtalet slogs det fast att varje stat och dess regent hade exklusiv makt över sitt eget territorium.

Staterna erkände varandras gränser och rätten till självbestämmande, vilket skapade ett internationellt system av formellt jämlika stater som i princip inte fick blanda sig i varandras inre angelägenheter. Detta gav oss den suveräna territorialstaten.

Kungarna och furstarna var mycket nöjda. Äntligen var de herrar i sitt eget hus!

Men säg den glädje som varar.

Genom att etablera fasta geografiska gränser, och principen att en central makt hade exklusiv auktoritet inom dessa, skapade territorialstaten en enhetlig arena för politik.

För att hävda sig i det nya systemet av konkurrerande stater tvingades regenterna bygga upp starka militära organisationer, vilket i sin tur krävde byråkratier som kunde samla in skatt och upprätthålla ordning. Denna maktkoncentration ledde till det kungliga enväldet, men skapade också en effektiv statsapparat.

När idéerna om folkstyre spred sig i både ord och handling kunde folket ta över denna statsapparat och på så sätt styra landet. På det sättet demokratiserades allt fler länder.

Problemet med självbestämmande stater

Samtidigt som den suveräna staten möjliggjorde framväxten av demokratier, så var den även diktatorns bästa vän. Eftersom stater inte fick lägga sig i andra staters inre angelägenheter kunde tyrannerna tyrannisera bästa de ville.

En person som på hemmaplan mördar, torterar, svälter och förtrycker människor hälsas i världssamfundet som "herr president" eller så låtsas man att de är kungligheter. 1932 utsåg familjen Al Saud sig själva till kungligheter. I internationella sammanhang, som i FN, tituleras deras kung som Hans majestät kung Salman bin Abdulaziz Al Saud. Omoraliskt och fånigt, på samma gång.

I den nuvarande världsordningen likställs demokrati och diktatur, eftersom det är territoriet och nationen som har rättigheter (trots deklarationer om mänskliga rättigheter). Då har den demokratiskt valde ledaren samma rättigheter som envåldshärskaren. Inte heller har demokraten någon rätt att lägga sig i diktatorns inre angelägenheter.

Efter folkmordet i Rwanda på 1990-talet (då någon verkligen borde lagt sig i deras inre angelägenheter) började detta luckras upp något, men grundprincipen gäller än idag.

Människans suveränitet

Istället för att knyta politisk makt till en geografisk yta utgår denna nya världsordning från människan. Från nationens suveränitet till individens suveränitet.

Varje människa är den politiska grundenheten.

Alla människor ska ha ett världsmedborgarskap, som står över medborgarskapet i en nation.

Beslut i världen ska inte fattas av folkens nationella representanter, utan direkt av folket.

(Jag är absolut inte först med att ha denna idé.)

Jag tror det kommer bli mer människor i fokus om det är människorna som direkt bestämmer. Mindre fokus på nationella maktintressen och därmed följande omoraliska handlingar.

Särskilt globala frågor påverkas negativt av denna kamp mellan nationer. Det skulle vara avsevärt mycket bättre om alla länder var demokratier, men även då har vi ett inbyggt maktproblem.

Globala frågor måste hanteras bättre och borde bestämmas direkt av de många människorna.

Men allra viktigast är att etablera principen att varje människa är sin egen. Att hon är människa för att hon är människa, inte för att hon tillhör en viss nation. En nation har inte en automatisk rätt att bestämma över mig, bara för att jag råkar vara född där.

Även om vi idag har demokratiserat styrelseskicket i många länder, bygger själva fundamentet fortfarande på att individen är underordnad det territorium hon föddes i.

När värdet istället utgår från att människan är sin egen, och att rättigheter är knutna till själva existensen som människa snarare än till ett statligt utfärdat pass, elimineras en del av det utrymme som stater idag använder för att rättfärdiga övergrepp.

Om ett system i stället bygger på frivillighet, samtycke och rätten att själv välja sina gemenskaper, tvingas alla former av institutioner att faktiskt leverera ett positivt värde för att förtjäna människors engagemang. De kan inte längre kräva lydnad enbart genom att peka på en gräns dragen på en karta för hundratals år sedan.

Vad händer med mitt land?

Du kanske gillar att vara amerikan, kines eller svensk? Och vem ska man heja på i fotbolls-VM om länderna försvinner?

Jag tror inte den geografiska tillhörigheten och lokala kulturer kommer att försvinna. Det är djupt mänskligt att känna samhörighet med platsen man bor på och de som bor där. Förändringen kommer att vara vilken makt nationen har, inte om man gillar eller hatar att Norge tar alla guld i vinter-OS.

Hur då då?

Med en sådan ny princip uppstår såklart en miljon frågor om hur allting i praktiken ska gå till. Hur ska beslut fattas? Ska flera miljarder människor rösta hela tiden?

Jag är faktiskt inte orolig över det. Vi kommer hitta svar till alla frågor. Sådant är vi bra på.

Övergången från dagens system kommer inte ske genom en revolution eller tack vare att länders regeringar frivilligt lämnar ifrån sig makten. Istället kommer parallella system byggas upp, som är så överlägsna att de successivt konkurrerar ut nationalstaterna som beslutsfattare.

Men först måste vi slå fast en ny grundprincip.

Människornas förbund

Vi ser nu att den nuvarande världsordningen har börjat raseras. Sättet det sker på är inte bra, men vi behöver en ny världsordning. Den nuvarande är omoralisk.

Det är dags att ta nästa steg.

Rent principiellt handlar det om att flytta suveräniteten en gång till. Från en världsordning byggd på nationernas suveränitet till en som bygger på alla individers suveränitet.

Mathias Sundin
Arge optimisten

Talande maskiner

Det var sent 1800-tal. Vilda västern-eran började nå sin slutpunkt. Men än fanns det gott om salooner där cowboys släckte törsten. Det var också här en ny teknisk innovation skapade musikbranschens första stora kris.

Thomas Edison hade uppfunnit fonografen, som både kunde spela in och spela upp ljud. Ljudvågorna ristades in i en roterande vaxcylinder, och när nålen senare följde samma spår började membranet vibrera igen så att ljudet hördes genom en tratt.

Edison blev emellertid upptagen med glödlampan, och utvecklingen av fonografen stannade av. In klev en annan av den tidens främste innovatörer, telefonens skapare, Alexander Graham Bell.

Bell vidareutvecklade den och sålde patentet till en man vid namn Edward Easton, som startade Columbia Phonograph Company.

Syftet med denna "talande maskin", som Edison kallade den, var inte musik. Istället såldes den som en kontorsprodukt för diktering.

Först gick försäljningen hyfsat, men så plötsligt började den sacka. Dåligt blev värre och Easton gav sig ut i landet för att förstå varför.

Sjungande maskiner

Svaret hittade han i saloonerna.

Där fann han att de talande maskinerna inte användes för att spela in prat, utan för att lyssna på musik. Någon hade satt ett myntinkast på dem och folk visade sig mer än villiga att betala för att höra musik på det sättet.

Easton insåg snabbt att de riktiga pengarna skulle finnas i att sälja musiken, inte apparaten den spelades på.

Marschmusik var populärt på den tiden och Easton skrev ett exklusivt avtal med marinkårens musikkår och började sälja inspelningarna.

Eastons företag finns kvar än idag, numera känt som Columbia Records.

Kris och pånyttfödelse

Sedan dess har musikbranschen gått igenom kris efter kris, men vid varje tillfälle har den fötts på nytt och blivit större.

Nästa stora kris kom på 1920- och 1930-talet, då radion slog igenom och nästan utraderade försäljningen av grammofonskivor. På några år reducerades branschen till fem procent av sin tidigare storlek.

Var musikförsäljningen nu död? Vem skulle vilja betala för musik, när man fick den gratis via radion?

Istället blev radion branschens klart största tillväxtfaktor. När nya låtar spelades i radio spreds musiken som aldrig förr och hit efter hit skapades.

Snart levde radio, skivförsäljning och turnéer i nära nog perfekt harmoni.

Den här cykeln och musikbranschens korta minne finns väldokumenterade i boken Cowboys and Indies: The Epic History of the Record Industry. Den kom ut år 2015, när många menade att streaming var musikindustrins värsta kris.

Du kan aldrig ana vad som hände sen!

1999 slog den globala musikindustrin rekord för inspelad musik med en omsättning på cirka 41 miljarder dollar (justerat för inflation). CD-skivan hade gjort att folk inte bara köpte ny musik, utan också musik de redan ägde, men ville ha på CD istället för LP.

Sedan kom fildelning och streaming och botten nåddes 2014, med en omsättning på 17 miljarder dollar.

Därefter har det varit tillväxt. De senaste siffrorna är från 2024, då man ökat till nästan 30 miljarder dollar.

Samtidigt har intäkterna från livemusik, såsom turnéer, ökat och omsätter nu mer än inspelad musik. Nyligen blev Taylor Swifts Eras Tour den mest inkomstbringande turnén någonsin.

Musikbranschen omsätter alltså mer pengar än någonsin tidigare.

Men nu kommer en ny teknisk innovation och förstör den allt godare stämningen: AI-musik.

AI är hatat inom musikbranschen

För AI-genererad musik verkar inte vara populärt inom musikbranschen. Alls.

Här är ett par:

1. ".maskiner kommer att förstöra den konstnärliga utvecklingen av musiken i det här landet", säger en musiker.

2. "Det finns en uppenbar risk att teatrarnas orkesterdiken snart är fyllda av tekniker istället för musiker", menar ett musikerförbund.

Förlåt, nu lurades jag. Det där är inte kommentarer om AI-musik, utan om tidigare teknikutveckling, som påståtts hota musiken.

Det första citatet är från 1906 och kritiserade fonografen. Det andra är från tidigt 1980-tal när ett brittiskt musikerförbund ville förbjuda synthesizers och trummaskiner.

Dessa citat upprepas idag, fast om AI-musik.

”Musikens byggstenar tillhör oss, oss människor. Det kommer att bli en strid vi alla måste ta under de kommande åren: att försvara vårt mänskliga kapital mot AI", sa Sting till BBC.

Veronica Maggio funderar på om förbud inte vore det bästa:

"Kanske att man borde förbjuda det, eller? Förbud är väl i och för sig aldrig... det är väl ingen kul värld. Men det vore ju skönt om de slapp ligga etta," sa hon till Aftonbladet.

"...om det då inte är en person som har känt dem, då är det ju inte äkta känslor. Och det är inget jag vill ta del av," säger sångaren Ida-Lova.

Kan ingen komma på några nya argument?

Detta är alltså ännu ett exempel i den oerhört långa traditionen att gång på gång upprepa samma argument mot ny teknik. Den traditionen begränsar sig tyvärr inte alls till musik, utan finns överallt. Är det så mycket begärt att vi någon gång lär oss? Varför måste samma argument vevas gång på gång?

För varje gång blir det ju så att vi efter ett tag garvar åt dem. Hoho, hur kunde någon vara så korkad att vilja förbjuda syntar/parabolantenner/freestyles/radioapparater/serietidningar/hårdrock – och så vidare.

Det blir liksom extra störigt när det kommer till musik, där man gått igenom denna cykel så många gånger och varje gång kommit ut i bättre form på andra sidan. Dessutom är ju tekniken, redan innan AI, central i skapandet.

Musik görs idag nästan helt med hjälp av digital teknik. Allt börjar oftast i ett musikprogram där man skriver låten, spelar in sång och bygger ljud med hjälp av syntar och färdiga ljudklipp. Sången spelas in med mikrofon via ett ljudkort och kan sen justeras med effekter – till exempel autotune, som hjälper sången att låta renare eller får den att låta som i modern pop och hiphop. Producenter använder digitala verktyg för att mixa allt snyggt och göra låten klar för släpp.

Varför är detta "riktig musik" men inte annan musik som kommer ur en dator?

Ska talanglösa få göra musik?

Men vad händer när vilken talanglös stackare som helst kan pumpa ur sig musik? Samma sak som på 1890-talet, när många fler började lyssna på musik via fonografer vilket ledde till att fler skapade den. Samma sak som på 1930-talet, när många fler började lyssna på musik via radio, vilket ledde till att fler skapade musik och rekordförsäljning av skivor.

Därmed inte sagt att AI-musik inte kommer förändra och röra om i musikbranschen. Det vore oerhört konstigt om det inte hände. En del kommer missgynnas, andra gynnas av det. Notblad var 1800-talets sätt att sprida musik och försäljningen återhämtade sig aldrig till tidigare nivåer efter 1890 och fonografens genombrott.

Det som händer när trösklarna sänks är inte att kvaliteten försvinner (även om det såklart kommer skapas en massa dålig musik som ingen vill lyssna på). Det som framförallt händer är att variationen exploderar.

Det är ett av huvudspåren i min bok: när verktyg blir billigare, snabbare och enklare att använda – när vi kan skapa bara genom vårt mänskliga språk – så frigörs mänsklig kreativitet och potential. Inte för att alla plötsligt blir genier, utan för att fler kan testa, fler kan kombinera, fler kan misslyckas och därmed fler kan lyckas. Kreativitet är inte ett mysterium som bor i några få utvalda. Den är en process. Och processer skalar när verktygen förbättras.

AI inom musiken är just ett sådant verktyg.

I dag krävs fortfarande år av träning för att bemästra ett instrument eller produktionsteknik. Det är bra, det ska finnas hantverk. Men vad händer när en tonåring med en idé kan få ett helt arrangemang testat på några minuter? När en låtskrivare kan höra sin text i tio olika genrer innan lunch? När någon som saknar röst men har musikalisk känsla kan skapa sång som förmedlar exakt den emotion hon vill åt?

Det betyder inte att hantverket dör. Det betyder att fler kommer in i rummet. Vi kommer se – och höra! – fler variationer, några överlever, några förändrar allt.

Historien visar att varje gång vi har fått bättre verktyg för att skapa ljud har musiken blivit rikare. Pianot ersatte cembalon. Elgitarren förändrade rocken. Synthar öppnade helt nya landskap. Digital produktion skapade genrer som tidigare var tekniskt omöjliga.

En förstärkare

AI är inte annorlunda i det avseendet. Det är en förstärkare. Precis som gitarren låter kraftigare och annorlunda med hjälp av en förstärkare, så kommer människan göra det med AI som förstärkare.

Den förstärker idéer. Den förstärker tempo. Den förstärker experimentlust.

Och kanske viktigast: den förstärker människor som tidigare stod utanför. Den som inte hade råd med studio. Den som inte kom in på musikhögskolan. Den som saknade rätt nätverk. När verktygen demokratiseras händer samma sak som när tryckpressen, radion och internet slog igenom: fler röster hörs.

Som CP-skadade Linus Andersson:

"Det är bra att alla får tycka olika, men jag hade inte kunnat skapa musik om inte jag hade haft den här appen", säger han till SVT.

Kommer det bli mer skräp? Ja. Självklart. Det blev det med radio. Med CD. Med YouTube. Med Spotify.

Men det blev också mer briljans.

Alla inom musikbranschen är inte negativa. Den ständigt innovative ABBA-Björn Ulvaeus skriver på en ny musikal, med hjälp av AI. Han oroar sig för rättighetsfrågorna – och de måste redas ut – men det är inte samma sak som att bromsa tekniken.

"Jag tror att dessa AI-verktyg i händerna på kreativa personer kan resultera i fantastiska nya konstnärliga uttryck... Jag kan föreställa mig AI som en vidgning av mina referensramar, vilket ger mig tillgång till en värld bortom mina egna musikaliska upplevelser", skriver han i SvD.

AI är inte slutet för musikindustrin eller musikartister.

Det är ännu en pånyttfödelse.

Mathias Sundin
Arge optimisten

Religiöst beteende i sekulär tid

Du sitter med vänner på ett kafé. De fyra som beställt före dig har alla tagit en bulle. När det blir din tur säger du "en glass, tack." Ingen säger något. Ändå skiftar något i luften.

Det är en löjlig situation. Ingen bryr sig egentligen om vad du äter. Ändå känner ni det. En mikroskopisk spänning. En osynlig fråga som hänger kvar en halv sekund för länge.

Att välja glass när alla andra valt bulle är inte religion med gud och kyrka, men det är religion i sin mest grundläggande form. En osynlig spricka i väven av gemenskap, den som alla runt bordet projicerar sina värderingar och tyckanden på, och ständigt söker av efter tecken på att alla drar åt samma håll. Eller att de inte gör det.

Vad som är religion, hur det uppkom och varför de fortfarande finns är något jag nyligen utforskade genom Robin Dunbars bok How Religion Evolved. Den gav mig ett nytt perspektiv på religion och den bidrog i hög grad till vidare tankar om hur religion i högsta grad fortfarande är påtaglig trots att samhället blivit allt mer sekulariserat.

Dunbar menar att religion inte utvecklades primärt för att förklara världen utan för att skapa social sammanhållning. Genom gemensamma ritualer, sånger och berättelser kunde större grupper hålla ihop och samarbeta. Det gav evolutionära fördelar. Religiösa gemenskaper blev starkare, mer långlivade och mer framgångsrika än grupper utan dessa inslag.

Hittills har man inte hittat någon kultur någonstans som inte praktiserar någon religion överhuvudtaget. Religion verkar alltså vara djupt inbyggt i hur vi fungerar som människor. Dunbar menar att religion är en lika naturlig del av människans natur som skratt, vänskap, kärlek och har förmodligen funnits ända sedan språket uppkom.

Numera lever många av oss i sekulära sammanhang men om religion är en lika naturlig del av oss som skratt, kan vi verkligen ha släppt den? 

Religion utan gud

När jag väl började tänka på religion som något naturligt blev det uppenbart att den finns överallt omkring mig. Den har bara tagit nya former. Man kan dela upp dessa uttryck i två grundläggande mänskliga drivkrafter.

För det första har vi ett djupt rotat behov av stamtillhörighet. Robin Dunbar betonar att religionens främsta syfte var att skapa social sammanhållning, och det behovet har inte försvunnit. Idag hittar vi våra församlingar på nya platser. Det märks i en extrem varumärkeslojalitet, där kritik mot en produkt kan uppfattas som ett personligt angrepp, eller inom sportens värld. Där lever de religiösa mekanismerna genom strikta ritualer och en knivskarp uppdelning mellan vi och dem, vilket skapar en omedelbar gemenskap med främlingar som bär samma färger.

För det andra bär vi på ett outsinligt behov av ordning och mening. Som Nassim Taleb visar i sina analyser av slumpen har människan förtvivlat svårt att acceptera det kaosartade. Vi ser mönster där det inte finns något. Vi ser mening där det egentligen bara finns slump. Vi har magiskt tänkande (oftare än vi vill erkänna). Vi föredrar en dålig förklaring framför ingen förklaring alls. Där den traditionella religionen erbjöd svar på livets stora frågor, ser vi idag hur konspirationsteorier ger en (dålig) förklaring som är lättare att acceptera än att behöva inse att något är för komplext för att faktiskt förstå. En föreställning om en dold plan är helt enkelt lättare för vår hjärna att hantera än tanken på att världen oftast är helt slumpmässig och oöverblickbar.

Dessa exempel visar fragment av religion. Församlingen, ritualerna, mytbildningen. De existerar var för sig, utspridda i vår sekulära kultur. Det finns dock ett fenomen som visar hela mekanismen samlad, nämligen vår tids dystopidyrkan.

Gruppdynamikens tysta regler

I varje gemenskap finns outtalade regler för vad som är rätt och fel att tycka och säga. I kyrkan bekänner man sin tro och följer dogmerna. I sekulära grupper bekänner vi oss genom att signalera våra värderingar. Vi visar tillhörighet genom att dela rätt uppfattningar, reagera på rätt saker, markera mot de som tycker fel och vara lite mys-upprörda över rätt problem.

I många sammanhang finns en outtalad överenskommelse om att världen går åt fel håll. Klimatet, demokratin, ungdomars psykiska hälsa, tillit mellan människor. Detaljerna varierar mellan grupper men grundberättelsen är densamma. Det var bättre förr, och det blir värre.

Denna berättelse fungerar som en troslära. Man visar tillhörighet genom att dela den, genom att gemensamt beklaga sig över sakernas tillstånd. Det finns något nästan mysigt i gemensam oro. Man “lider” tillsammans. Man visar omsorg genom att dela varandras bekymmer. Att delta i denna ritual bekräftar att man tillhör gruppen och delar dess värderingar.

Gruppdynamiken fungerar genom belöning och bestraffning. Den som bekräftar gruppens världsbild får positiv feedback, likes, instämmanden och bekräftelse. Den som utmanar gruppens grundläggande antaganden möts av misstro, ifrågasättanden eller tystnad. Belöningssystemet är subtilt men kraftfullt. Vi lär oss snabbt vilka åsikter som ger sociala pluspoäng och vilka som kostar.

Den som inte deltar fullt ut bryter mot gruppens moraliska överenskommelse. I en gemenskap där det är en dygd att erkänna hur illa allt är blir optimism nästan en synd. Inte för optimismen i sig utan för illojaliteten mot gruppen. Man är en kättare.

Att vinna status genom hängivenhet

Hugo Mercier visar i boken Not Born Yesterday att man i subgrupper ofta belönas extra för att vara mest hängiven och ta mer extrema ställningar. Det räcker inte att bara hålla med. Den som visar störst engagemang, tänjer på gränserna och tydligast markerar mot avvikare får högst status.

Detta driver grupper mot allt mer renodlade positioner där måttfullhet kan uppfattas som svaghet eller illojalitet.

Det är ett mönster vi känner igen från religionen. Den som är mest from, som fastar längst, som offrar mest, får högst anseende. I sekulära sammanhang ser vi samma dynamik. Den som är mest upprörd över orättvisor, som tar tydligast ställning, som allra minst kompromissar med fel åsikter, vinner mest respekt inom gruppen.

Detta skapar en tävling i renlärighet som gradvis flyttar gruppens centrum. Det som igår var en extrem ståndpunkt blir idag standard, och imorgon krävs något ännu mer uttalat för att visa verklig hängivenhet. Måttfulla röster tynar bort eller tiger, inte för att de ändrat uppfattning, utan för att kostnaden för att tala blir för hög.

Genom att vara den som tydligast markerar mot kättaren vinner man social status, och det är i denna jakt på gruppens erkännande som den subtila kostnaden för att avvika blir som mest kännbar.

Varför pessimism?

Varför har just pessimism blivit en av vår tids dominerande troslära? En del av svaret är biologiskt. Vi är förstås biologiskt disponerade för detta beteende. Negativitetsbias gör att våra hjärnor reagerar starkare på hot och problem än på positiva nyheter. Att vi ens existerar är för att våra förfäder hade denna överlevnadsmekanism. Domedagsbudskap fastnar. Goda nyheter rinner av. Därför kan en mörk världsbild kännas mer verklig än faktiska data.

Pessimister kan verka smarta och ansvarstagande. Optimister avfärdas lätt som naiva eller enfaldiga. Det mest störande är inte ytlig eller okunnig jajamensan-optimism. Den är ju lätt att avfärda som dum eller ignorant. Det verkligt provocerande är välinformerad, lugn och icke-provokativ optimism. Är den välgrundad i fakta och data går det inte längre att avfärda personen som okunnig. Då återstår bara att ifrågasätta motiven och misstänkliggöra.

Att säga "det var bättre förr" kräver ingen precision. Det är känslomässigt sant även om det är faktamässigt falskt. När någon, till exempel jag, istället säger "nej, det var sämre förr på nästan alla mätbara sätt", gör det sorgen överflödig. Det handlar inte om fakta utan om tillhörighet. Att ifrågasätta gruppens konsensus uppfattas som ett hot mot gemenskapen själv.

Att förstå sin egen natur

Ingen av oss är immun mot religionens mekanismer. Eftersom religiöst beteende uppenbarligen är en del av vår mänskliga natur påverkas vi alla av behovet av grupptillhörighet, moraliska ramverk och ritualer. Vi dras alla till gemenskaper som bekräftar vår världsbild. Vi känner alla den där värmen när någon instämmer i våra bekymmer, och kylan när någon ifrågasätter dem.

Att förstå dessa mekanismer gör oss inte fria från dem. Däremot ger det oss en möjlighet att reflektera. När vi känner igen vårt eget religiösa beteende i sekulär förklädnad kan vi fråga oss om beteendet verkligen tjänar oss väl?

Och nästa gång någon utmanar universums ordning genom att välja glass när alla andra valt bulle så se det som en övning. Även om det skaver lite lite grann så är det ju de som vågar utmana som faktiskt får saker att hända i slutändan. Det borde väl uppmuntras?

Tobias Wahlqvist

(Och personen var förmodligen bara sugen på en kula hallonlakritsglass, inte ute efter att omstörta samhällsordningen. Även om det känns så i dina religiösa instinkter.)

Min amerikanska kärleksresa

Jag älskar USA. Eller älskade. Eller älskar fortfarande, fast lite mindre? På ett annat sätt? Det är komplicerat. Och som det alltid är när en kärlek svalnar – sorgligt.

Min kärleks första frö såddes på Pennsylvania Avenue i Washington D.C. år 2004.

Lite mer än 20 år senare stod jag med tårar i ögonen i Liberty State Park och tittade på Frihetsgudinnan och undrade om skilsmässan var oundviklig.

Vi börjar från början.

Då, 2004, var bloggar det senaste och jag hade startat en. Jag pluggade till lärare och hade precis engagerat mig i ett politiskt parti, så jag skrev om lite allt möjligt. Eftersom det var valår i USA började jag skriva om valet mellan George W. Bush och John Kerry.

Att följa och skriva om amerikansk politik var som att titta på tv-serien The West Wing. Underhållande och samtidigt utvecklande. Jag sökte och fick lite pengar från en stiftelse för att få åka till USA vid valet.

Det var därför jag, mitt i natten, blev stående på ett nästan öde Pennsylvania Avenue, tittandes på den upplysta kongressbyggnaden. Här och där hördes dov musik från olika valvakor.

Jag hade hoppats att Kerry skulle vinna, men tippat att det skulle bli Bush.

Jag ryste till, både av kylan och känslan av att befinna mig mitt i maktens och händelsernas centrum. Det här ville jag fortsätta vara en del av.

Så jag fortsatte blogga, och åkte till USA allt oftare. Först mellanårsvalet 2006 och sedan hela tre gånger under 2008. Då var det presidentval igen och eftersom ingen sittande president ställde upp var det ett helt öppet lopp i båda partierna.

Barack Obama mot Hillary Clinton, John Edwards och Joe Biden. John McCain mot Mitt Romney, Rudy Giuliani, Ron Paul och Mike Huckabee.

New Hampshire är den första primärvalstaten, så dit åkte jag och fick mitt livs upplevelse. Det är en liten delstat, så inom 45 minuters bilresa fanns alla dessa kandidater tillgängliga på olika kampanjevent. Man kunde se dem, träffa dem och prata med dem. Jag hälsade på samtliga kandidater och pratade med John McCain.

Tyvärr lyckades jag bara få ur mig: "Hello, I'm from Sveeeeden".

Här skulle världens mäktigaste person väljas, och ändå kunde lilla jag som inte ens var amerikan, från lilla Sverige prata med kandidaterna. Vilket otroligt system!

Jag fick också lyssna på det mest fantastiska politiska tal jag någonsin hört live. Barack Obama i gympasalen på en skola i Concord. Vi fick vänta ute i kylan i över en timme, så tårna var stelfrusna när vi väl kom in. Men oj, det var det värt. Det var nästan läskigt hur påverkad jag blev. Så här skrev jag då:

"När Obama varvar igång och pratar om hope, då kan man gå ut och göra vad som helst för den mannen."

Efteråt skakade vi hand och även det fick en utvärdering:

"Hans handskakning och närvaro när han gick runt bland publiken var det bästa hittills. Eller kanske delad förstaplats med John McCain som också kändes mycket äkta."

Trots detta tal och att jag i de flesta fall höll med Demokraterna över Republikanerna, kom jag att engagera mig i John McCains presidentkampanj. Det var många åsikter jag inte delade med honom, men hans utrikes- och säkerhetspolitik trodde jag skulle vara den bästa för världen. Hans rakryggade stil och mod att utmana tilltalade mig.

Redan år 2000 såg han igenom Vladimir Putin. När hans motkandidat i den kampanjen (McCain ställde upp i presidentvalet första gången då) George W. Bush ville vänta och se, sa McCain:

"We know that he was a member of the KGB. We know that he came to power because of the military brutality ... I’m very concerned about Mr. Putin."

I valet 2008 varnade McCain för att Putins sikte nu var inställt på Ukraina.

Jag hade uppenbarligen inget emot Barack Obama, men mitt val föll ändå på McCain och sommaren 2008 spenderade jag en månad i Nevada med att knacka dörr för honom.

Alltid iförd en rätt speciell t-shirt, som kandidaten verkligen gillade, när jag återigen träffade honom på ett kampanjevent i Reno.

Jag fortsatte blogga och åkte gång på gång tillbaka till USA. Min blogg växte till den största svenska bloggen om amerikansk politik och jag blev allt oftare anlitad som kommentator i media. 2012 var jag en av tre experter i Svenska Dagbladet inför det årets presidentval.

Men så kom presidentvalet 2016.

Donald Trump åkte nerför en rulltrappa och lanserade sin osannolika kampanj.

Likt så många andra gav jag honom väldigt liten chans att lyckas. Tyvärr hade jag helt fel.

När Trumps segertåg drog fram blev det inte roligt längre. Han stod för nästan allt jag avskydde, både politiskt och personligt. Den utrikespolitik som McCain och större delen av republikanerna stått för vände han 180 grader på. Förutom alla andra av hans fel och brister.

Jag tappade lusten att kommentera, tackade nej till de flesta medieframträdanden och 2018 lade jag ner bloggen:

"När Donald Trump blev vald och så många vettiga människor röstade på honom var det inte roligt längre. Jag följer fortfarande med vad som händer, men inte alls som förr. Istället läser jag biografier om gamla presidenter och hoppas att jag ska vakna ur mardrömmen."

Jag kom att träffa John McCain ännu en gång. Han ledde en delegation till Sverige. Jag hade blivit riksdagsledamot och när de besökte riksdagen pratade jag kort med honom och visade bilden på oss två i Reno 2008. Han skrattade till och sa:

"Good memories, my friend, good memories."

2018 dog han och mitt inlägg om det blev bloggens sista.

En djupare kärlek

Men Trump dödade inte min kärlek till USA. För på alla mina resor lärde jag också känna USA utanför det politiska. Jag fick vänner och bekanta runt om i detta enorma land.

Jag bara älskade amerikanerna. De är så vänliga och generösa. Utan problem dyrkar de upp den mest tillslutna skandinav. De är optimistiska och lider sällan av småhetsvansinne. Jag lever upp när jag är i USA. Inget är omöjligt. Den amerikanska drömmen känns inte bara som en dröm.

Såklart finns det saker jag stör mig på. När vinnaren av Super Bowl utropar sig till världsmästare så kan man ju inte annat än ta sig för pannan. Kaffet är blaskigt, Fahrenheit obegripligt och datumsystemet likaså. Men det finns gott om saker jag stör mig på hos svenskarna också.

Kärleken till USA blev efterhand så djup att jag till och med började se min egen framtid där. En plats med mycket högre i tak. Större möjligheter – större allt. Där ville jag bo. Vid ett tillfälle försökte jag få visum för att flytta dit, men det gick inte. Hoppet levde dock vidare.

Skilsmässa?

Därför var chocken rent fysisk när jag landade i USA våren 2025 och plötsligt inte kände mig välkommen. Detta land, som tagit mot mig med öppna armar, ville nu inte ha mig.

Så kändes det i alla fall. Donald Trump hade blivit återvald till president. Ett horribelt och obegripligt beslut. En gång kunde vara ett misstag. Att han röstades bort efter fyra år gjorde att jag återfick en del hopp. Men att sedan återvälja karln igen?!

När jag landade där våren -25 höll han på att härja som mest. Skyhöga tullar, hot mot Grönland, attacker mot Ukraina, kölhalning av Zelensky i Ovala rummet. Något gick sönder i världens relation till USA – och i min egen.

Men efter ett par dagar försvann den inledande chocken. Något avgörande hade nämligen hänt: Jag hade börjat prata och umgås med amerikaner igen.

De finns där fortfarande. En del har spårat ur, men de flesta har det inte. De var som de var förr.

På vägen hem hade jag en lång mellanlandning i Newark, så jag tog en taxi till Liberty State Park, som ligger vid vattnet precis bredvid Frihetsgudinnan.

Symboliken var lika överdrivet löjlig som den kan vara i vissa Hollywoodfilmer. Där gick jag, med Frihetsgudinnan i bakgrunden, och tankarna på USA, mig själv och världen snurrande i huvudet.

Då infann den sig för första gången: En sorg. Jag började nästan gråta flera gånger.

Jag hade känt det redan när Trump valdes första gången och när jag lade ner bloggen, men nu var det starkare.

Detta land som jag älskade så mycket var borta. Amerikanerna fanns kvar, men den amerikanska drömmen var i bästa fall grumlig. Vad hade hänt med detta fina land, och framförallt: Vad skulle komma att hända?

USA hade börjat resan mot att bli en auktoritär, korrupt maffiastat, men hur såg fortsättningen ut? Sedan den där eftermiddagen i Liberty State Park har jag funderat och analyserat just det.

Ibland – rätt ofta – tar känslorna över och jag blir uppgiven. Men så ser jag förbi de allra mest braskande rubrikerna och ser där glimtar av hopp. Som blänker rätt starkt ibland.

Diktatorns handbok

"Det som händer i USA följer nära en auktoritär handbok som varit vanlig genom historien och som används runt om i världen i dag", skriver Jamila Raqib, chef för AEI, som studerar och lär ut ickevåldsmotstånd.

Donald Trump följer handboken för wannabe-diktatorer. Han har tagit strypgrepp på det Republikanska partiet, som visade sig vara fullt av fega syltryggar. De politiker inom partiet som stått upp mot Trump är väldigt få.

Trump belönar lojalitet. Därför har han valt att förlåta Marco Rubio och JD Vance, som tidigare var mycket kritiska mot honom, men nu böjt knä och sitter vackert så fort husse knäpper med fingrarna.

Trump bestraffar alla som står upp mot honom, oavsett om det kortsiktigt missgynnar honom själv.

Signalen är tydlig. Är du lojal förlåts allt. Är du illojal kommer Trump använda alla vapen i sin arsenal för att förgöra dig.

Forskningen om hur demokratier förstörs visar att det nästan alltid följer samma mönster och på punkt efter punkt följer Trump det:

Oberoende institutioner politiseras. Trump har satt lojalister i ledningen för FBI och rasar mot den oberoende centralbankschefen som vägrar lyda.

Rättsväsendet vänds mot politiska motståndare. Hans justitieminister levererar grundlösa åtal på beställning.

Val och demokratiska processer delegitimeras. Trump hittade på att han vann valet 2020 och benådade dem som stormade kongressen för att stoppa maktöverlämningen.

Medierna attackeras. Hans angrepp har pågått konstant sedan 2015, långt bortom vad som kan kallas legitim kritik.

Kritiker och minoriteter avhumaniseras. Från sin allra första kampanj har han hånat alla sorters människor, inte minst de med funktionsnedsättning.

Makten koncentreras. Genom strypkopplet på Republikanerna kontrollerar han i praktiken kongressen.

Demokratins handbok

Men demokratins försvarare har också en handbok. Gene Sharp såg hur Mahatma Gandhi och Martin Luther King framgångsrikt ledde icke-våldsrörelser och kom att ägna sitt liv åt att studera sådana revolutioner. Han grundade AEI och under årtionden av forskning samlade han på sig en diger kunskap om hur man med icke-våldsmetoder störtar diktatorer och besegrar ledare som försöker ta ett land i en auktoritär riktning.

Det är Gene Sharp som spridit kunskapen kring så kallade färgrevolutioner. I en diktatur känner sig varje enskild medborgare maktlös och ensam. Men när miljontals människor bär en färg, ser alla att det inte är så. Tvärtom är de väldigt många och därmed inte alls maktlösa. Det och andra metoder har störtat ett flertal tyranner och förtryckare runt om i världen, från Ukraina till Serbien och till Indien.

Vi ser nu hur ett aktivt motstånd håller på att organisera sig i USA. De behöver en bättre plan med tydligare taktik och strategi, men det börjar ta form och engagemanget är på rekordnivå.

Demonstrationer och andra protester mot Trump är fyra gånger så vanliga nu jämfört med hans första period. Det är inte bara i liberala områden som det protesteras, allt fler demonstrationer organiseras i distrikt där Trump fick många röster.

Vi ser också ett aktivt motstånd från en del delstater, domstolar, universitet, civilsamhällesorganisationer, oberoende medier, enskilda åklagare och tjänstemän.

Att Trump retirerade i Minnesota, petade chefen Greg Bovino och sedan drog tillbaka ICE var en viktig seger.

Den demokratiska bromsen

Den allra främsta möjligheten att bromsa den auktoritära glidningen är såklart valen. USA är fortfarande en demokrati, om än skadeskjuten. I november 2026 kommer det hållas mellanårsval. Då röstar man om alla platser i representanthuset och en tredjedel av platserna i senaten, plus en del guvernörsval och andra lokala val.

Mycket tyder just nu på att dessa val kommer bli en förlustaffär för Republikanerna.

Donald Trump är allt mer impopulär.

Bara Richard Nixon har haft en opinionsmässigt sämre inledning på sin andra mandatperiod.

Trump tappar förtroende inom alla politikområden, även där han varit som starkast, som immigration.

Hur populär presidenten är påverkar alltid mellanårsvalen och med tanke på hur totalt dominerande Trump är kommer årets val inte vara något undantag. Republikanerna kan mycket väl förlora representanthuset och kanske även senaten i november.

Därefter kommer presidentvalet 2028. Trump gillar att prata om att han tänker ställa upp igen. Det blir oerhört svårt för honom att lyckas med det. Konstitutionen är extremt tydlig, saknar kryphål och att ändra den kommer inte gå med så kort varsel. Det är visserligen lätt att föreställa sig att Trump struntar i konstitutionen, men val i USA är ett decentraliserat system och inget Trump har total kontroll över.

Därför skulle det krävas någon form av vapenmakt för att göra det. Just eftersom systemet är decentraliserat innebär det ett totalt militärt övertagande av makten för att lyckas med det. Inget kan uteslutas, men det skulle totalt krascha USA:s ekonomi och alla relationer till omvärlden. Utfallet är inte på något sätt givet och därmed är risken mycket stor även för Trump. Konsekvenserna även om han lyckas är för stora för att han kommer försöka det.

Det är mer sannolikt att någon av hans hejdukar – Rubio, Vance, Trump Jr. – ställer upp i valet, men de kommer inte på något sätt kunna distansera sig från Trump och hans popularitet blir då avgörande.

Om Trump fortsätter som han börjat, med kaos, våld, bråk både hemma och internationellt, samtidigt som de problem han valdes för att lösa förblir olösta så kommer hans popularitet inte öka.

Den stora risken

Den allra största risken, som jag ser det, är valfusk. Trump kommer försöka fuska. Fiffla med själva rösterna men också skapa kaos och risk för våld vid vallokalerna.

I migrationspolisen, ICE, har han skapat ett perfekt vapen. Illegal invandring till USA har varit ett problem under lång tid och Trump har lyckats minska det kraftigt. Det är ju inte heller orimligt att tycka att människor som bor illegalt i ett land ska utvisas.

Men ICE har utvecklats till något mycket mer än så, vilket vi inte minst såg i Minnesota, när de sköt Alex Pretti i något som ligger nära en avrättning.

Det är inte svårt att föreställa sig att vid nästa val så kommer dessa maskerade råskinn skickas till distrikt där det är jämnt mellan kandidaterna och ett ICE-kaos kan avgöra till Republikanernas fördel.

Det är då lärdomarna från Gene Sharp och alla de framgångsrika ickevålds-revolutionerna kommer vara avgörande. Det är under sådana omständigheter de prövats och härdats.

I Minnesota och i dess efterspel, såg vi att amerikanerna inte accepterar det som hände där. En stark organisation kring valen kommer göra det väldigt svårt att fuska på ett avgörande sätt.

Amerikanerna kommer rädda USA

Allt detta kräver något: Ett mod och en vilja hos tillräckligt många amerikaner.

Det var tron på det, på det amerikanska folket, som gav mig hopp där i Liberty Park. Risken för att USA blir ett allt mer auktoritärt land är på riktigt. Det kan bli så. Den sanningen måste vi se i vitögat.

Men det är på intet sätt avgjort att det blir så. Jag tror inte det amerikanska folket kommer tillåta det. Vi ser hur de håller på att resa sig.

Som med risk för sina liv är beredda att försvara friheten. Kampen kan komma att pågå i många år. En del skador kommer ta lång tid att läka. Det gamla USA kommer inte att komma tillbaka, men efter 250 år kanske ett nytt USA kommer att födas ur det gamla.

Innan jag hoppade i taxin tillbaka till flygplatsen vände jag mig om en sista gång mot Frihetsgudinnan. Återigen kändes det som en dålig Hollywoodrulle, men just där och då kände jag en stark övertygelse om att vår kärlekshistoria kommer att fortsätta. Det kan behövas år av parterapi, men vår kärlek kommer blomma igen.

Mathias Sundin
Arge optimisten

Onostalgisk (är det ens ett ord?)

Jag är extremt onostalgisk, tänker sällan tillbaka, föredrar det som är nytt över det som är gammalt och kan lätt bli irriterad när folk drömmer om hur bra det var förr.

Dels tror jag det handlar om en rädsla. Om folk blir för nostalgiska riskerar det att spilla över i omotiverad kritik av det som är nytt, och jag vill att vi reser snabbare mot framtiden, inte långsammare.

Men så stötte jag på ett ord som gör att jag kan tillåta mig att vara lite nostalgisk. Och hjälpa andra att bättre hantera sin sorg över det som gått förlorat:

Teknelegi.

Det är inte en felstavning, utan en sammansättning av två ord: Teknologi och elegi. En elegi är en klagodikt över något som gått förlorat eller tidens gång. Mer melankoli och vemod än djup, svart sorg.

Det är poeten Sasha Stiles som har skapat ordet, och det är även titeln på hennes bok.

Hon beskriver teknelegi som en blandning av optimism och vemod.

Teknologin står för framsteg, framåtrörelse och den där svindlande känslan som följer när man testar det nya. En känsla av möjligheter, nyhet och förväntan inför vart det kan föra oss, vilka dörrar det kan öppna, vilket nytt kreativt territorium det kan leda oss till.

Det kombineras med den poetiska elegins sorgsna hyllningar till det som förlorats. En insikt om att innovation alltid för med sig obsolescens. Framsteg har alltid en kostnad. Det är inget nytt för dagens teknik, utan har präglat mänsklighetens hela resa.

För så är det ju. Det kan även jag hålla med om. När något nytt tar över, glöms något annat bort. Även om det nya oftast är bättre, och man faktiskt inte vill ha tillbaka det gamla, så kan det vara okej att känna saknad över det som försvann.

Ordet teknelegi kan hjälpa oss att bearbeta känslorna över det samhälle som inte längre finns, men inte fastna i nostalgin. Utan istället samtidigt se fram mot det nya.

Mig hjälper det att vara mer tolerant mot nostalgin. Nyligen läste jag en text av Rickard Swartz i Dagens Nyheter, och ju längre jag kom desto mer ökade irritationen. Han beskrev hur översättning av AI förstörde kommunikationen med hans ungerske vän. Då ungerska och svenska är vitt skilda har tyska varit deras gemensamma språk. Men det är ingen grammatiskt korrekt tyska.

" I alla år har det tyska språkets övergud tvingats sitta i sin himmel och lyssna till vår skamlösa misshandel av hans skapelse, hållit sig för öronen och säkert mer än en gång övervägt att slutgiltigt sätta stopp för eländet", skriver Swartz.

När Swartz nyligen fick ett brev från sin vän kändes det annorlunda. Hans tyska var plötsligt mycket bättre, nära nog perfekt.

En AI hade fixat till hans språk.

"Visst – det var han. Men inte som förr", skriver Swartz. "Jag hittade inte längre hans systematiska grammatikaliska fel, förkärlek för vissa ord och vändningar, ”ungarismer” som smugit sig in i hans tyska."

Här i texten började jag muttra för mig själv. Men snälla nån, är det nu dåligt att folk kan kommunicera bättre?! En lösning på ett problem görs till ett problem. Vilket dravel...

Men så kom jag på mig själv. Teknelegi!

Plötsligt kunde jag ta in Swartz känsla. Hans vänskap fanns ju delvis i det unika som de delade. Det oputsade språket var en del av hans vän – som nu var borta. Såklart kan man känna sig vemodig över det.

Samtidigt kanske teknelegi kan hjälpa Rickard Swartz att känna hopp och entusiasm över att AI kommer hjälpa till att minska språkbarriärer mellan människor, och leda till att nya vänskaper bildas.

Finns det då inget jag, som framstegsextremist, saknar?

Efter min diskussion med Sasha Stiles började jag fundera. Efter ett tag kom jag på en sak: Videobutiker.

Jag saknar att gå ner till hörnet, länge stå och välja en film, köpa lite godis och läsk och sedan gå hem och sjunka ner i soffan. Det var en större händelse än att slå på en film på Netflix. En process, nästan en ritual, som gjorde helhetsupplevelsen bättre.

Det gör inte att jag vill att strömmad video ska försvinna, men det är skönt att få sakna och känna lite vemod över den tid som aldrig kommer tillbaka.

Mathias Sundin
Arge optimisten

Kina kommer vinna AI-racet! Det var till nyligen en vanligt torgförd åsikt och farhåga. Men den har inte hörts mycket sedan ChatGPT släpptes.

Många som trodde det hänvisade till boken AI Superpowers: China, Silicon Valley and the New World Order av Kai-Fu Lee. Genom sin bakgrund som högt uppsatt chf på Apple, Microsoft och Kina-chef för Google, och senare som riskapitalist i Kina, blev han en trovärdig källa. Amerikanska senatorn, Mark Warner, rekommenderade andra politikintresserade i Washington att ha den på sin läslista.

Men Kai-Fu Lee gjorde samma misstag som så många andra.

Hans case för Kina gick ut på att AI kräver mängder av data att träna på, vilket Kina har eftersom de inte bryr sig om personlig integritet.

"Om data är den nya oljan, är Kina det nya Saudiarbien," skrev han.

Kinesiska startups är också mycket mer aggressiva än de amerikanska och stenhårt fokuserade på marknad. Den inhemska marknaden är enorm, så dessa startups kommer snabbt bli stora företag.

Amerikanska startups däremot är flummiga och mer fokuserade på "disruption".

Men framförallt var det två system som stod mot varandra. Ett rörigt demokratiskt system, ofokuserat av ovälkomna maktskiften. Ett sådant system har svårt att sätta och upp och genomföra tydliga planer. Det auktoritära systemet led inte av dessa problem och hade en ambitiös och tydlig AI-plan fram till 2030.

Sammantaget gav dessa faktorer Kina ett klart övertag, menade han.

Alla har en plan, tills man blir slagen på käften

Men likt så många andra var just tron på det auktoritära systemet Kai-Fu Lees huvudmisstag. Att demokratier är röriga är inte en svaghet, det är en styrka. För det viktigaste i en plan är att kunna korrigera kursen.

Alla har en plan, tills man blir slagen på käften, som Mike Tyson sa.

Det demokratiska systemet är inte en garant för att det bästa beslutet fattas vid varje enskilt tillfälle, eller att den bästa ledaren eller partiet väljs. Men demokratier är bättre på att ändra sig och rätta till det som blir fel. Problem är omöjliga att undvika. Det bästa sättet att hantera dem är inte att ha en femårsplan som man inte ändrar, utan att man är flexibel och kan anpassa sig.

Eftersom kritik är tillåtet i demokratier kommer felen fram i ljuset och kan korrigeras. Om sittande ledare inte klarar av det, byts de ut.

Samma röriga system är också bäst på att skapa nytt, att innovera. Den sortens "disruption" som Kai-Fu Lee såg som en svaghet.

Det var en sådan disruption som plötsligt gav USA en milsvidd ledning i AI-racet. När ChatGPT släpptes i november 2022, var det startskottet för en ny era, med generativ AI. Ett dramatiskt genombrott som förändrar världen.

Varför sådana genombrottet är mycket troligare i demokratier än diktaturer förklarade vi på Warp News för tre år sedan, då många inte bara trodde Kina skulle dominera AI, utan flera andra områden också. Så här skrev Johan Norberg i Öppet eller stängt kommer avgöra Kinas framgång:

"Diktatorer gillar inte överraskningar. Och det är därför som deras samhällen förr eller senare stagnerar. Blomstrande, innovativa ekonomier är beroende av experiment, feedback, och att våga prova och de är därför oförutsägbara av naturen."

Jag skrev också på samma tema i Kina kommer inte att dominera världen om det inte blir en demokrati:

"Internet kunde aldrig ha fötts i Kina. Så nästa internet, nästa revolution med samma genomslag som internet kommer att födas någon annanstans."

Så blev det. Generativ AI är en revolution i klass med internet. Det fanns inte med i Kinas AI-plan. Det föddes i det röriga, flummiga – och demokratiska – USA.

Vad hände med Kai-Fu Lee? Han har startat ett generativ AI-företag i Kina, som bygger på AI-teknik licensierat från... Facebook.

Mathias Sundin
Arge optimisten

På 1964 års världsutställning i New York hölls en tävling där uppfinnare kunde vinna 50 dollar. En liten grabb vid namn Frank Walker tog bussen dit och släpade med sig en stor, tung, väska. Den hivade han upp på bordet framför en av domarna, David Nix.

Väskan innehöll ett jetpack. Nix lyfte på ögonbrynen och rätade på ryggen. Det här var intresserat.

"Jag antar att jag tröttnade på att vänta på att någon annan skulle göra en åt mig," sa Walker.

"Fungerar den?" frågade Nix.

"Um, ja, mestadels," svarade Walker och skruvade på sig. "Det enda är att den tekniskt sett inte... flyger."

"Men om den gjorde det, vad skulle dess syfte vara?" frågade Nix. "Hur skulle den göra världen till en bättre plats?"

"Allt är möjligt", sa Walker.

"Vad menar du?"

"Om jag såg ett barn med en jetpack flyga över mig, skulle jag tro att allt är möjligt. Jag skulle bli inspirerad. Gör inte det världen till en bättre plats?"

"Jag antar det," sa Nix, "Om den fungerade. Tyvärr gör den ju inte det. Och om den inte fungerar har den inget syfte alls."

Walker fick inga 50 dollar, men han fick något som skulle visa sig mer värdefullt, en pin. Med en sådan kom man in på Tomorrowland.

I detta Tomorrowland samlades drömmare och innovatörer för att tillsammans skapa en bättre framtid för mänskligheten. Deras ledare var David Nix.

En av deras uppfinningar var en AI Monitor. Den kunde förutspå risker i framtiden. För att få människorna att agera snabbare och lösa problemen som orsakade riskerna, började de sända ut varningar om farorna direkt till folk. Genom att skrämma dem skulle de vakna, trodde de. Effekten blev en helt annat än de förväntat sig.

"Hur tror du att folk reagerade på utsikten av förestående undergång?" frågade David Nix. "De slukade den med hull och hår! De fruktade inte sitt förfall, de paketerade om det. Det kunde avnjutas som spel, som TV-serier, böcker och filmer."

När Nix såg detta blev han cynisk och bestämde sig för att stänga tillträdet till Tomorrowland. Det var bättre att lämna resten av människorna åt sitt öde.

"I varje ögonblick finns möjligheten till en bättre framtid, men ni människor tror inte på det. Och eftersom ni inte tror på det kommer ni inte att göra det som är nödvändigt för att göra det till verklighet."

När drömmarna och innovatörerna lämnade mänskligheten åt sitt öde började AI Monitors domedagsklocka ticka ner mot noll. Snart var det slut. Med 100 procents sannolikhet.

Men så plötsligt ändras sannolikheten för domedagen. Från 100 procent till 99,9994 procent.

Någonstans där ute var det någon som inte accepterade den framtiden. Som menade att det var just tron på domedagen som ledde till domedagen. Det skapade ett litet hopp, som rubbade sannolikhetskalkylen.

Hoppet kom från en tonårstjej, Casey Newton. Hon har träffat en vuxen Frank Walker. Utkastad och bannlyst från Tomorrowland, där han ifrågasatte Nix, levde han ensam och bitter.

När han ser hur Newtons optimism rubbade domedagskalkylen, bestämde han sig för att ta sig in Tomorrowland och förstöra AI Monitor.

Det var såklart inget som David Nix tänkte tillåta dem att göra. Han hade bestämt sig för att låta mänskligheten gå under.

"Ni grubblar över denna fruktansvärda framtid, ni resignerar inför den av en anledning: Den framtiden inte kräver något av er idag. Ja, vi såg isberget på Titanic, men vi styrde mot det ändå, full fart framåt. Varför? För att ni vill sjunka. Ni gav upp."

Med hjälp av ett, nu fungerande, jetpack lyckades Walker och Newton besegra Nix och förstöra AI Monitor.

Men det var ju, emellertid, bara början.

"Det svåra är inte att riva och förstöra en maskin som säger till oss att jorden går under. Det svåra är att lista ut vad man ska bygga istället", sa Frank. "För det behöver vi er alla."

"Drömmare. Vi letar efter de som drömmer", fyllde Casey i och tar fram nya pins.

"Ge dem till de som inte har gett upp. De är framtiden."

1964 års världsutställning i New York var inte en officiell världsutställning. Ett land fick inte vara värd oftare än var tionde år och Seattle hade varit det bara två år tidigare. Men regler sågs i bästa fall som en rekommendation av New Yorks legendariske och hänsynslöse stadsplanerare, Robert Moses.

För att locka folk trots stämpeln som inofficiell vände sig Moses till en annan legend, Walt Disney. Genom succén Disneyland hade han bevisat att han kunde just det.

Till världsutställningen byggde framtidsoptimisten Walt Disney ett Progressland där en Carousel of Progress visade på vilken effekt (ha ha) elektrifieringen hade haft på välstånd och utveckling.

När världsutställningen slutade flyttade Carousel of Progress till Disneyland och Tomorrowland.

Men det var ett annat Tomorrowland som Frank Walker hade fått inträde till. Det finns bara i filmen med samma namn. Ni får ursäkta att jag spoilade handlingen, men filmen är nästan tio år gammal så jag tyckte det var okej. Tomorrowland är klart sevärd (finns på Disney+), men inte jättebra som film sett.

Budskapet är däremot mitt i prick. Det är de som drömmer vi behöver. Framtiden skapas av optimister. När du hittar dem. Ge dem en pin.

Mathias Sundin
Arge optimisten

1994

Det är kris i Sverige. Kraftiga budgetnedskärningar. Arbetslösheten ökar. Efter 500 procents ränta fick staten ge upp och den svenska kronan flyter. Eller sjunker, snarare. Krispaketen staplas på varandra. Det är deppigt i Sverige.

Men något är på gång, även om det knappt märks än.

Eva Lindencrona Ohlin bjuder in till möte med Tim Berners-Lee i Stockholm. Några år tidigare hade han skapat the World Wide Web. Det kom tio personer.

2000

Bara sex år senare är Newsweek på besök i Stockholm och utnämner den svenska huvudstaden till "the European capital of the Internet."

De fascineras av Jonas Birgersson, Christer Sturmark och andra IT-entreprenörer och noterar skillnaden: "The Swedish economy, a wreck less than 10 years ago, has bounced back."

Artikeln publicerades den 6 februari 2000. Datumet är intressant eftersom dotcom-bubblan sprack exakt en månad senare. Den 6 mars 2000 nådde Stockholmsbörsen sin dittills högsta nivå. Då hade den stigit 80 procent på fem månader. Dagen efter inleds en dramatisk nedgång, den största i svensk historia. Större än Kreugerkraschen.

Men det som sprack var en finansbubbla med galna värderingar. Idéerna som IT-evangelisterna spred, sprack inte. Tvärtom.

2003

Skype startas av svensken Niclas Zennström och dansken Janus Friis. Det blir Sveriges och Europas första riktigt framgångsrika internetföretag. Den första enhöringen, eller unicornen som det heter på svengelska. En startup med en värdering på över en miljard dollar.

Betydelsen av Skype är stor. Som förebild, men också katalysator till hundratals andra startups. Alumnis från Skype har startat 950 bolag, i 50 länder, som har 65 000 anställda och ett ekosystemsvärde på över 30 000 miljarder kronor.

För Sverige var Skype starten på en lång rad framgångsrika startups. Spotify, men också en hel drös andra enhörningar. I över tio år har Stockholm varit den stad som producerat näst flest enhörningar, efter Silicon Valley, mätt per invånare.

2021 var det Bloombergs tur att besöka Stockholm och fascineras över det svenska startupundret: From Spotify to Minecraft, Sweden Proves Fertile Ground for Unicorns

Även om man inte mäter per invånare ligger Sverige högt upp. På fjärde plats i antalet unicorns i Europa.

Vad gjorde Sverige rätt?

På DN Debatt pekar några debattörer på att Sverige på senare år har börjat tappa tempo när det kommer till digitalisering och internet, och frågar sig vad vi har gjort fel.

Det är en intressant fråga, som också diskuterades på AI-kommissionens senaste möte.

Min ingångsvinkel är en annan: Vad gjorde Sverige rätt på 90-talet? Och kan vi lära något för dagens AI-era?

Det är något jag tänkt kring i minst tio år. Under mitt första år i riksdagen besökte jag ett 40-tal startups, venture capital-företag och personer aktiva i svenska startupscenen för att försöka förstå just det. Efter att jag blev ledamot i AI-kommissionen har jag fördjupat mig ytterligare.

Jag började hemma hos Eva Lindencrona Ohlin, hon som 1994 bjöd in till möte med Tim Berners-Lee. Förutom det är hon Sveriges första kvinnliga doktor i datasystemvetenskap, och biträdande generaldirektör för Vinnova.

Hon har bakat en ljuvlig kaka och jag förstör nästan den goda stämningen när jag halar fram några kanelbullesemlor från Willys.

Men hennes make, Tomas Ohlin, och jag delar på en och är gemensamt förvånande över hur goda de är.

Tomas Ohlin känner jag eftersom han är Warp Premium Supporter och i dessa sammanhang en perfekt person att prata med. Tomas är en av Sveriges IT-pionjärer, "utställd" i Sveriges Internetmuseum. Han bidrog till att på 70- och 80-talet lägga grunden till det som skulle bli det svenska IT-undret. Bland annat har han importerat det första sociala mediet till Sverige, la grunden för KOM-systemet, föreslog läkarvård på distans och förde in "text-tv-internet".

Dessutom var han kanslichef och huvudsekretare i den första svenska IT-kommissionen, 1994.

"Den mest häftiga kommission som vi haft", säger han.

En sak jag fastnar i under vår diskussion var hur positiv tongångarna kring IT och internet var på 1990-talet. Till och med i nyhetsmedia. Eller icke-negativ, som Eva påpekar. Trots att Sverige alltså befann sig i en allvarlig kris, spillde det inte över på IT.

Litade på medborgarna att använda IT

Något som en annan IT-pionjär bekräftar. Christer Sturmark är idag förläggare på Fri Tanke förlag, men på 1990-talet var han en av de tre ledande IT-entreprenörerna och debattörerna (ihop med Jonas Birgersson och Johan Stael von Holstein.)

Vi ses på SoHo House och han ger interiörer från de IT-kommissioner han deltog i på 90-talet och början på 2000-talet. En av dessa kommissioner lade fram förslaget om en hem-pc-reform.

Det var egentligen en omöjlig politisk reform. Staten lade fyra miljarder skattekronor på att subventionera att folk skaffade pc hemma. Man krävde inte att de skulle använda dem till att öka sin produktivetet, eller något sånt. Staten litade på att de skulle göra något bra med dem.

En miljon människor fick tillgång till dator via hem-pc-reformen. Samtidigt började Sverige bygga ut bredband i rasande takt, främst tack vare Jonas Birgersson.

Svenskarna blev datortätast och bredbandstätast i världen. Det i kombination med att evangelisterna våga drömma om internets framtid och berätta om dessa visioner gjorde att det där i hemmen lades en grund för Skype, Spotify, Klarna, Minecraft, Kry och andra enhörningar.

Vad kan AI-kommissionen lära av 90-talet?

Debattörerna på DN Debatt skriver att "lagom räcker inte för att skapa ett svenskt AI-under."

Det håller jag med om. Och för att uppnå det kan vi inspireras av 90-talet.

Vi är nu i samma läge, i början på ett paradigmskifte. Då var det internet, nu är det generativ AI.

Om vi får svenskarna att använda generativ AI mer än några andra, före alla andra, kommer vi att vinna.

Generativ AI frigör kreativitet. Den som inte kan skriva, rita, programmera, designa eller skapa musik, kan nu det. Det land som först och bäst släpper loss den kreativiteten vinner.

Den släpps loss genom att svenskarna blir kentaurer, att vi blir ett kentaursamhälle. Hälften människa-hälften maskin.

Om svenskarna blir de som använder generativ AI allra mest kommer vi snart igen få besök av de stora internationella medierna som fascineras över det svenska AI-undret.

Mathias Sundin
Arge optimisten

"Kampen att föda hela mänskligheten är över," skrev Paul och Anne Ehrlich 1968 i The Population Bomb.

De fortsatte:
"På 1970-talet kommer hundratals miljoner människor att svälta ihjäl trots alla akutprogram som påbörjas nu. Vid denna sena tidpunkt kan ingenting förhindra en betydande ökning av dödstalet i världen..."

The Population Bomb sålde i över två miljoner exemplar och blev en av sin tids mest inflytelserika böcker.

Så hur gick det? På 1970-talet inleddes en ny era för mänskligheten, med betydligt lägre antal människor som dog av svält.

Femtio år senare utvärderar Paul Ehrlich sig själv i sin självbiografi, Life: A Journey Through Life and Science. Han kallar sig i den för en "evig optimist" (och jag förbereder nu en stämning för falsk marknadsföring.) Han menar att allting inte blev helt rätt i boken, men framförallt att han var alldeles för optimistisk i sina förutsägelser (jag överväger att även stämma honom för kränkning.)

Efter ha läst Population Bomb, Life och några intervjuer med honom är min uppfattning att Ehrlichs felaktiga slutsats kommer från ett avgörande fel. Ett fel som jag tror är det vanligaste och allvarligaste felet pessimister gör. Han ser människor som en belastning, inte som en tillgång. Han ser en mun att föda, inte en hjärna som kan producera en världsförändrande idé och vars envishet kan förverkliga den. Vi har en viss mängd mat, blir människorna fler kommer maten ta slut. Inte så att han är människofientlig (och jag vill på intet sätt demonisera Paul Ehrlich) han bara grovt underskattar vad människor kan åstadkomma. På marginalen kan vi öka mängden mat, men långt ifrån tillräckligt och därför kommer hundratals miljoner svälta ihjäl, tror han.

När Ehrlich kom med sin domedagspredikan i slutet på 1960-talet var just en sådan världsförändrande utveckling på gång, som gjorde att han fick så fullständigt fel.

Den gröna revolutionen

Norman Borlaugs idé var att det skulle gå att utveckla mycket mer moståndskraftiga grödor, som gav större skördar och kunde mätta fler munnar.

Borlaug var inte bara idérik, han var envis också. Under extremt tuffa förhållanden i Mexiko experimenterade han tröstlöst i 15 års tid innan arbetet gav resultat. En planta med tjockare och kortare stjälk, motståndskraftig mot sjukdomar, vind och insekter och som gav mycket större skördar. Från 340 kilo till 1100 kilo per tunnland, en ökning med drygt 220 procent.

Borlaugs arbete, och han själv, spred sig till Indien, Bangladesh och flera delar av världen. En amerikansk biståndsarbetare kallade detta för den gröna revolutionen och det namnet har fastnat.

1970, två år efter The Population Bomb, tilldelades Norman Borlaug Nobels fredspris. Många menar att den gröna revolutionen bidrog till att ha räddat livet på en miljard människor.

Blind pessimism

Hade Paul Ehrlich helt missat den gröna revolutionen och därför trodde på massdöd? Nej, han nämner till och med den i The Population Bomb, men bara kort som "effektivare jordbruk."

Men hans grundfel – oförmågan att förstå mänsklighetens kapacitet – utspelar sig här. I bästa fall skulle effektivare jordbruk kunna mildra katastrofen något. Om man kombinerar en överdrivet negativ syn på nuläget, med en oförmåga att förstå mänsklighetens förmåga till framsteg, så kan man hamna så snett som Ehrlich. Det, mer än något annat, gör pessimister naiva.

Det tragiska är att han inte lärt sig. Ett dugg. Life är baserad på exakt samma tankegods. Överpopulation är fortsatt ett problem, inte för att folk kommer svälta ihjäl, utan för att det leder till klimatförändringar och andra miljöproblem. Hans lösning är också den samma. Vi ska gå bakåt, bli färre, göra mindre.

Trots att det var utveckling som gjorde att hans världsberömda förutsägelse blev dramatiskt fel anser han fortfarande att mänskligheten är en bomb.

Det är den inte. Leva i frihet, utbyta tankar och testa nya saker är ett recept för framsteg. Då kan vi lösa problem som att människor svälter ihjäl, eller att vi har ett samhälle byggt på fossila utsläpp som skapar miljö- och klimatproblem.

Mänskligheten är inte en bomb. Vi är en raket.

Mathias Sundin
Arge optimisten

Jag har skrivit tidigare om Normal Borlaug och Paul Ehrlichs föregångare, William Vogt.

Warp NewsMathias Sundin

I Anders Bollings stora granskning av det sjätte massutdöendet så intervjuade han Paul Ehrlich och kallar honom "världens frejdigaste pessimist."

Warp NewsAnders Bolling

Tack till Tom Skalak, David Deutsch, Steven Pinker, Nicklas Lundblad, Odd Bolin, Gerd Leonhard, Jonas Birgersson, Oskar Söderström, Klas Hallberg, Joakim Jardenberg, Martin Olsson, Thomas Ahlström, Richard Maltsbarger och Kevin Kelly för kommentarer och feedback.

Vi hoppar höjdhopp utan ribba

Du har bestämt dig!
Du ska bli bäst i världen på höjdhopp.
Vilket sätt ger dig störst chans att lyckas, att träna med eller utan ribba?

Mänskligheten utvecklas hela tiden. På en global nivå blir viktiga saker som liv, hälsa, välstånd och utbildning bättre och bättre. Detta är tack vare alla de människor som ser en möjlighet till förbättring och ger sig tusan på att förverkliga det. De flesta viktiga problem blir mindre, men det borde gå snabbare.

Vi hoppar höjdhopp utan ribba. Vi har inget mål. Man kan bli bättre på höjdhopp även utan ribba, men det är först när man har ett mål och mäter hur det går som de verkligt starka resultaten kommer.

Vad vill vi med mänskligheten? Vart är vi väg? Vart vill ta vägen? Vad vill du? Vad vill jag?

Mänskligheten behöver ett mål. En riktning.

Att se ribban

Kevin Kelly skriver i Ett manifest för optimism:

"Det är extremt svårt att skapa en önskvärd framtid utan att först föreställa sig den. Att måla upp en bild framför sig är det första steget i att skapa någonting. För att skapa den framtid vi vill leva i, är ett viktigt steg att föreställa sig hur den framtiden kommer att vara och hur vi ska ta oss dit."

När vi kraftsamlar kan vi uppnå otroliga saker på kort tid. Månlandingen på 1960-talet. Covid-vaccinen 2020. FN:s milleniemål hjälpte till att lyfta en miljard människor ur extrem fattigdom.

Tänk om vi kraftsamlade oftare.
Tänk om vi tydligt visualiserade den framtid vi vill skapa och sedan jobbade tillsammans för att nå dit.
Tänk om vi hade ett tydligt mål, som visade hur vi tog mänskligheten till nästa nivå.

Vi behöver en ribba att hoppa över.

Lösningen: Warp Levels

Lösningen är att vi bestämmer vad nästa nivå för mänskligheten ska vara. Det ger oss ett gemensamt mål att arbeta mot. Ribban att hoppa över.

Jag kallar det Warp Levels.

Antalet nivåer kan vara så många vi önskar; vi kan tänka långt in i framtiden om vi vill. Men det viktigaste är nästa nivå.

Med Warp Levels vet vi vad som krävs för att levla upp mänskligheten.

Ett exempel på Warp Levels

Det var när jag gjorde ett utkast av nivåer som jag verkligen förstod hur kraftfullt detta kunde vara. Jag bad ChatGPT skapa dem åt mig, och detta är resultatet.

Detta är en mycket förenklad version av nivåerna baserat på ChatGPT:s fantasi, och även för få nivåer. Men det ger en uppfattning om hur det skulle kunna se ut.

Beslutade av oss

Poängen är att det inte bara är en person (eller en AI), eller en liten grupp, som ska bestämma nivåerna, utan många. Endast då får vi verklig mångfald av idéer och nivåer.

Om vi skapar nivåer och gör dem konkreta och ambitiösa men inom räckhåll, kan vi ha ett gemensamt mål att arbeta mot.

Detta uppnår vi med Warp Levels

Fler idéer, debatt, diskussion och mer tänkande om framtiden. Idag tänker vi sällan på vad vi vill med mänskligheten. Vi har åsikter om vissa områden, som klimat, ekonomi och politisk ideologi, men inte ofta bredare än så. Med Warp Levels skulle få en ständigt pågående diskussion om detta.

Mångfald av idéer om vår framtid. Om många människor tänker på och uttrycker sin vision för framtiden, kommer massa spännande, realistiska, orealitiska, hel- och halvgalna idéer fram.

En ständigt pågående analys av var vi befinner oss just nu i utvecklingen. Det finns en mängd listor, rankingar och statistik med olika mått på utveckling, men inget sammantaget för vilken nivå mänskligheten befinner sig på just nu.

En medvetenhet om vilken nivå mänskligheten är på. Inte minst Hans Rosling visade på att folk överlag har väldigt dålig koll på världens utveckling. Med Warp Levels kommer vi ha bättre koll på både var vi är och vart vi är på väg.

En riktning för mänskligheten, både kort- och långsiktig. Aldrig någonsin har mänskligheten haft en riktning. Det har blivit vad det blivit. Nu skulle vi få det och inte bara för de nästa tio åren eller så, vi kan sätta upp mål för ett obegränsat antal nivåer, hur långt som helst in i framtiden.

Tydligt övergripande mål för mänskligheten. För första gången får vi ett mål, eller snarare tusentals mindre mål som bildar ett större mål.

En stor mängd delmål som enskilda personer, företag, länder och organisationer kan jobba med. Varje nivå kommer bestå av ett flertal mindre mål. Som individ kan du välja att bidra till ett eller flera av dem, samtidigt som du bidrar till helheten, att levla upp mänskligheten. FN:s hållbarhetsmål fungerar så.

Globalt samarbete. Genom Warp Levels skulle vi uppmuntras till att arbeta tillsammans över nationsgränser. Världen skulle se mindre ut som ett 'nollsummespel' och mer som ett samarbetsprojekt.

Medvetenhet om när vi gör framsteg. Varje gång en ny nivå nås kommer det uppmärksammas (jag tycker också vi borde ha en rejäl fest varje gång vi levlar!) och arbetet kring att nå nästa nivå skapar också en medvetenhet om att vi gör framsteg, att vi inte går bakåt.

Skapar en positiv feedbackloop. När vi ser att vi gör framsteg och når nya Warp Levels, skapar det mer optimism och motivation att fortsätta göra framsteg. Detta kan skapa en positiv feedbackloop där framsteg leder till mer framsteg.

Förståelse för att mänskligheten alltid har utvecklats. När problem diskuteras idag missar många ofta att problemen blivit mindre, och ofta tror de felaktigt att de blivit större. Om vi visar på historiska nivåer som mänskligheten tidigare passerat, från vår begynelse, är det lättare att ta till sig att mänskligheten inte är på ett visst sätt, utan att vi utvecklas och förändras.

Warp Levels är inte bara för framtidsoptimister. Om vi bestämmer oss för att uppnå viktiga mål, kommer människor med olika syn på framtiden jobba för att uppnå dem. Vem vill inte att mänskligheten levlar upp?

Fler kommer tycka att framtiden ska komma snabbare. När vi har en ny nivå att jobba mot, som innebär ett bättre liv för många människor, är det få som kommer argumentera för att vi ska försöka nå den så långsamt som möjligt, eller inte alls.

Fler kommer jobba för att framtiden ska komma snabbare. Många kommer aktivt jobba för att vi ska nå nästa nivå så snabbt som möjligt.

Alla kan bidra. Arbetet med att tänka kring vilka nivåer vi ska ha, vilken riktning och mål som mänskligheten ska jobba mot, och jobbet med att ta oss dit begränsas inte till några få grupper eller yrkeskategorier. En filmskapare kan visualisera sin åsikt i en film, en konstnär i sin konst, en ingenjör i sina innovationer, en politiker i sina tal och förslag, och så vidare.

Hur skapar vi Warp Levels?

Det finns en mängd saker som måste redas ut.

• Vilken nivå är vi på nu? Ska vi kunna nå nästa nivå, måste vi bestämma vilken nivå vi är på nu.

• Hur levlar man? Ska det vara ett antal delmål som alla ska uppnås? Eller ska vi samla poäng? Till exempel, att fler poäng ju högre andel människor som lever i demokrati. När man når en vissa summa poäng, levlar man (som i många spel.)

• Hur vet man att utveckling skett? Om vi håller oss till det ovanstående exemplet med demokrati, vem ska man förlita sig på för att avgöra om hur stor andel som lever i demokrati? Det finns flera olika listor och rankingar, vilken ska man välja? För varje mål eller delmål måste det finns ett sätt att verifiera utvecklingen.

• Vem bestämmer nivåerna och hur då? Ska det vara FN? Politiker? Folket? Vilket folk i så fall? Ska det ske i omröstningar, eller på något annat sätt?

• Hur ofta ska innehållet i nivåerna ändras? Det kommer inte gå att exakt förutse vad som är möjligt i nästa eller efter det kommande nivåer, och innehållet behöva ändras.

Det finns många fler frågor som behöver svar, men det där är några av de mest uppenbara. Jag har idéer kring svar på flera av dem, men sparar det. Min plan är att prata med ett stort antal personer om dem och sannolikt kommer mina svar att ändras då.

En sak vet jag redan nu i alla fall. Jag tycker att nivåerna ska bestämmas direkt av folket. Inte av FN, regeringar, riksdagar och politiker. De ska absolut vara med, men det vore ett steg framåt i sig om mänsklighetens riktning bestämdes direkt av mänskligheten.

Hur börjar man?

För att få en stor påverkan på mänsklighetens framtid behöver Warp Levels anammas minst lika brett som FN:s hållbarhetsmål. En minst sagt massiv uppgift som kommer ta lång tid att uppnå. Men fördelen är att man inte behöver börja stort.

Det går bra att börja i mycket mindre skala. Samla en grupp människor som ger inledande svar på de ovanstående frågorna och sedan bestämmer vad kommande nivåer ska innehålla. Därefter jobbar man aktivt både på att nå nästa nivå och få fler engagerade i Warp Levels. Efterhand utvecklar man nivåerna och fler och fler är med och bestämmer, förfinar och förbättrar.

Vägen framåt

Jag kommer nu börja prata med människor för att hitta svar på de många frågetecknen. När det finns tilräckligt många svar är det dags att börja göra. Att skapa och bestämma nivåerna.

Dessutom kommer jag fråga så många jag kan om vad de vill med mänskligheten. Vad nästa (och nästa och nästa) level betyder för dem. Vilken ribba de vill sätta upp och varför vi gemensamt borde hoppa över den.

Jag kommer, såklart, inte klara detta själv. Alla som vill hjälpa till är välkomna att göra det.

Om vi lyckas är det sannerligen historia som skapas. För första gången skulle då mänsklighetens framtid bestämmas direkt av mänskligheten.

Mathias Sundin
Arge optimisten

Bli vår tids bredbands-Jesus

Önskar du att du i mitten 1990-talet fattat hur stort internet skulle bli? Att du hade varit en Jonas Birgersson eller Jeff Bezos? Fattade du, men agerade inte? Eller var du, likt jag, för ung för att vara del av den tidiga internetrevolutionen?

Då har du chansen igen.

Det genombrott vi såg under 2022 för generativ AI för skapande av text och bild, och nu inom ljud, musik och video kan bli lika stort eller större än webben.

Behovet är enormt och omedelbart

Och det kommer inte ta flera år för förändringarna att komma igång. Blockchain är också en revolution, men har krävt en startsträcka som nu är 15 år lång, och man letar fortfarande efter sin killer app (eller bygger, om man ser bitcoin som den). Generativ AI:s killer app är produktion av text, och den är redan här.

Behovet för den är enormt och omedelbart. Ett genomsnittligt företag eller organisation producerar varje år gigantiska mängder text. Mejl, rapporter, redovisningar, protokoll, internkommunikation, hemsidor, blogginlägg, sociala medier – och så vidare.

All denna text kan skapas snabbare och bättre med ChatGPT. Företag och organisationer kan snart räkna på hur mycket pengar de kommer spara och bedöma hur mycket kvalitén kommer öka. Med sådana siffror framför ögonen dröjer det inte länge innan de implementerar det i verksamheten.

En massiv våg av mänsklig kreativitet

Bara det användningsområdet kommer bli enormt – men samtidigt utgöra endast en liten del av hela generativ-AI-revolutionen.

En gigantisk våg av kreativitet kommer släppas fri. Jag beskrev det i denna Optimist's Edge-artikel:

💡 Artificiell intelligens kommer att släppa lös massiv outnyttjad kreativitet från icke-professionella, genom att ge dem verktygen att skapa saker som tidigare bara var tillgängliga för proffs.

Att lära sig måla tar år av övning. Med AI behöver alla som vill måla bara lära sig hur man använder AI:er som målar.

När vi, via AI-verktyg, också kan skapa musik, andra typer av ljud och video – och naturligtvis kombinera dem – kommer ännu mer kreativitet att släppas lös.
Denna kreativitet har hittills varit fångad, men kan nu komma ut.

Viktigast är dock denna poäng, vilken träffande nog kommer från ChatGPT:

"Det kan också finnas potential för AI att skapa helt nya former av kreativa uttryck som vi ännu inte har föreställt oss."

En del jobb kommer ersättas av AI, men långt många fler kommer skapas ur denna kreativitet.

Det är nu det händer

Hoppa tillbaka i tanken till 1995. Tänk på allt vad som skulle byggas ovanpå internet, som inte fanns då. Tänk på de gigantiska företag som skapats, som inte fanns då. De enorma förmögenheter som byggts, som inte fanns då. De tjänster med miljarder användare, som inte fanns då.

Där är vi nu igen, 2023. Allt detta kommer skapas igen, fast annorlunda. Stora företag, enorma förmögenheter, tjänster som används av alla.

Men inte bara det. Vi kommer skapa nya sätt att uttrycka oss. 1995 fanns inte YouTube och således inga youtubers med miljontals tittare. Såklart inte heller influenceras med miljontals följare och växande imperier runt sig. Och vem, vid sina sinnes fulla bruk, trodde att något så omöjligt som Wikipedia skulle funka?

Generativ AI släpper loss vår kreativtet och ger oss nya sätt att skapa.

Men nästan ingenting av det är gjort.

Det finns tjogvis av lågt hängande frukter.

Sträck ut handen och plocka en av dem.

Mathias Sundin
Den arge optimisten

Warp NewsMathias Sundin

Ni vet det här ordspråket: Vi ärver inte jorden av våra föräldrar. Vi lånar den av våra barn.

En longtermist skulle säga: Vi ärver inte jorden av våra föräldrar. Vi lånar den av våra barnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarnsbarn.

William MacAskills bok What We Owe The Future är bibeln för 'longtermism'.

Longtermism är en filosofi som prioriterar de långsiktiga konsekvenserna av våra handlingar och beslut. Vi pratar tusentals, till och med miljontals år.

I hans bok finns en enkel, men extremt kraftfull tanke:
En värderingsförändring påverkar inte bara oss som lever nu, utan alla kommande generationer.

En värderingsförändring påverkar många kommande generationer

Slaveriets avskaffande kom sig av en värderingsförändring. När slaveri var allmänt accepterat fångades och förslavades miljontals människor. När samhällets värdering förändrades avskaffades det.

Avskaffandet påverkade alla de slavar som då blev fria. Men inte nog med det. Det påverkade alla kommande generationer där miljontals människor slapp leva som slavar. Det påverkar än idag en stor mängd människor som i detta nu hade nu levt som slavar, om inte värderingarna hade ändrats på 1800-talet.

För lite drygt hundra år sedan fick kvinnor rösta för första gången i Sverige. Det var en förbättring för de som levde då, men har påverkat varenda svensk kvinna sedan dess.

Stöd för samkönade äktenskap i USA har gått från 27 procent 1996, till 71 procent 2022. 2004 blev Massachusetts först bland delstaterna att tillåta sådana äktenskap. Snart följde andra delstater och 2015 beslutade Högsta domstolen att det gäller i hela USA.

2015 kunde alla homosexuella som ville gifta sig då göra det, vilket var en förbättring för dem. Men värderingsförändringen gäller även alla homosexuella som idag, imorgon, nästa år, nästa årtionde eller nästa århundrade vill gifta sig.

En global värderingsförändring påverkar hundratals miljarder människor

Om en värdering ändras hos hela eller en mycket stor del av mänskligheten påverkar den inte bara de åtta miljarder människor som lever idag. Det påverkar alla dessa åtta miljarders barn, deras barnbarn, deras barnbarnsbarn och så vidare.

Tiotals miljarder människor. Kanske hundratals miljarder människor.

Ny värdering kring optimism

Om man vill skapa en bättre värld är det alltså värt att satsa på att åstadkomma en värderingsförändring.

Tänk om vi kunde åstadkomma en förändring kring optimism. Att många fler människor såg optimistiskt på framtiden.

Framtiden skapas av optimister, är inte bara en klatschig slogan på våra t-tshirts. Det råkar vara sant.

Kevin Kelly förklarar varför i Ett manifest för optimism:

"Det är extremt svårt att skapa en önskvärd framtid utan att först föreställa sig den. Att måla upp en bild framför sig är verkligen det första steget i att skapa någonting. För att skapa den framtid vi vill leva i, är ett viktigt steg att föreställa sig hur den framtiden kommer att vara och hur vi ska ta oss dit."

Han fortsätter:

"På ytan kan en optimistisk tro verka lika giltig som en pessimismens hållning. Men vår historia, där otroliga idéer har förverkligats, har visat oss att den optimistiska inställningen, tron att något är möjligt, är ett krav för att göra verklighet av något nytt. Därmed är optimismen mer kraftfull än pessimismen. På lång sikt formar optimister framtiden."

Få framtiden att komma snabbare

Om vi kan öka framtidsoptimismen i världen kommer många fler människor få idéer om en bättre värld. En del av dessa idéer kommer omsättas till forskning, produkter, tjänster, företag, organisationer och värderingar.

Några av dem kommer misslyckas, men många kommer ha en liten men positiv påverkan på världen. En del kommer ha en stor påverkan på hela mänskligheten.

Tillsammans kommer alla dessa nya idéer ha en positiv påverkan på mänskligheten, livet på jorden (och andra ställen vi väljer att bo på.)

Med mer optimism och framtidstro kommer vi få uppleva dessa saker tidigare. Och idéer som kanske aldrig annars fötts, kommer se dagens ljus.

Tänk om

Tänk om värderingen kring slaveri ändrats hundra år tidigare. Hur många fler som sluppit leva och dö som slavar.

Tänk om alla fått rösträtt femhundra år tidigare. Demokrati är den starkaste kraften för välstånd och ett bättre samhälle som vi kommit på. Hur mycket bättre hade inte världen varit om den värderingsförändringen kommit tidigare, och nått många fler.

Tänk om värderingarna kring homosexuella ändrats långt tidigare. Så många som sluppit gömma sin kärlek i garderoben och utsättas för hot, hat och förföljelse.

You may say I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope someday you'll join us
And the world will be as one
- John Lennon

Vår mission

Det är vår mission. Att få framtiden att komma snabbare genom att åstadkomma ett värderingsskifte hos mänskligheten. Så att pessimister, inte optimister, ses som naiva.

Den goda nyheten är att värderingsskiften kan åstadkommas av en liten grupp. MacCaskill visar i sin bok hur några få människor spelade en stor roll i att påbörja det värderingsskifte som ledde till slaveriets avskaffande.

Lyckas vi kommer det inte bara påverka oss som bor här på jorden just nu, utan alla generationer som följer efter oss.

Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world; indeed, it's the only thing that ever has.
- Margaret Mead

Mathias Sundin
Den arge optimisten

Läs mer om varför framtiden bör komma snabbare.

Warp NewsMathias Sundin

I de två första delarna av denna serie har vi sett hur bristen på kunskap om mänsklighetens framsteg och övervikten av negativa nyheter i media gör människor pessimistiska till framtiden. Men vi har också våra egna hjärnor som arbetar mot oss.

Tillgänglighetsheuristik kallas det i psykologin.

"Vi baserar vår känsla av risk och fara på anekdoter och bilder som finns tillgängliga från minnet," säger Steven Pinker, som förutom att skriva böcker om mänsklighetens positiva utveckling också är professor i psykologi vid Harvard.

Denna mentala genväg används för att snabbt utvärdera en situation. Problemet uppstår när dessa anekdoter eller bilder i vårt minne inte matchar verkligheten.

Det finns många exempel på tillgänglighetsheuristik med allvarliga konsekvenser. Till exempel är läkare som nyligen varit sjuka mer troliga att ställa samma diagnos för en patient, även om fakta pekar i en annan riktning.

Ett annat mer positivt exempel är priser, åtminstone för dem som vinner dem. Herbert Simon vann Nobelpriset i ekonomi 1978 och insåg att det bästa sättet att vinna priser var att vinna priser:

”Jag lärde mig snart att man vinner priser främst för att man vinner priser: ett exempel på vad Bob Merton kallar Matthew Effect. När man väl blir tillräckligt välkänd, dyker ens namn upp så snart en priskommitté samlas."

Simon vann ett dussin stora priser och utsågs till hedersdoktor på inte mindre än fyra universitet.

Starka mentala bilder

Under en stor del av mitt liv när något nämnt Afrika, eller jag läst eller sett "Afrika" någonstans har mina tankar dragits till de bilder som jag såg som liten. Fattigdom, barn med uppsvällda magar, flugor som kryper i deras ansikte.

När jag började bli medveten om att det fanns en värld utanför min egen lilla bubbla var hungersnöd i Etiopien och andra delar av Afrika som var på tv. Det berörde mig så starkt och rapporteringen var så omfattande att bilderna etsades fast i mitt minne. Så starkt att de fanns med mig i årtionden.

Sedan dess har jag lärt mig nya fakta om Afrika:

• Extrem fattigdom har minskat dramatiskt.

• Förväntad livslängd har ökat från 37 år till 62 år sedan 1950.

• BNP per person har ökat cirka 25 procent sedan 1990.

Afrika är fortfarande den fattigaste och mest utsatta världsdelen, men framstegen är många.

Mina gamla bilder av Afrika har till slut ersatts av andra. Nu tänker jag i första hand på de afrikanska startup-entreprenörer jag träffat. De som pratar optimistiskt om hur de leap-froggar in i framtiden. Istället för att bygga ett kopparnät för telefoni hoppade de över det och gick direkt på mobiltelefoni. På samma sätt kan de hoppa förbi utvecklingsteg och snabbare ta sig till framtiden.

Men det tog flera år av andra bilder, för att de gamla skulle ersättas.

Warp NewsAnders Bolling

När vi dagligen matas med negativa nyheter är det lätt att tro att de representerar verkligheten. Särskilt om saker som är riktigt hemska, som kan påverka oss djupt. Mot den typen av känslor för fakta en förlorande kamp.

"Människor tenderar att bedöma frågornas relativa betydelse genom hur enkelt de hämtas från minnet - och detta bestäms till stor del av omfattningen av medieöversikt."

Daniel Kahneman i boken Tänka snabbt och långsamt.

Vi är extra uppmärksamma på upplevd fara

Våra hjärnor har tränats av evolutionen på att vara extra uppmärksam när något kan vara farligt. Det var en rätt bra metod för 150 000 år sedan. Om någon i din grupp hade sett tigrar på avstånd, och du nu tror dig att något rör sig i en buske i närheten, var det bara en ganska dum idé att gå dit och kolla. En gång i tiden var det avgörande information och en rimlig reaktion, men nu lever vi i en mycket säkrare värld.

Hans Rosling skriver i Factfulnes:

”Vi måste lära oss att kontrollera vårt dramaintag. Okontrollerad går vår aptit för det dramatiska för långt och hindrar oss från att se världen som den är och leder oss vilse.”

Du kan jämföra detta med sockerintag. I den gamla världen var det en bra idé att äta allt socker du kom över. För vem vet när nästa chans skulle komma? Det fanns ingen risk att konsumera för mycket socker. Så våra kroppar belönade oss när vi hittade socker och sa till oss att äta allt vi kunde. Våra kroppar håller fast vid den tron, men i ett samhälle med ett överskott av socker är det inte längre en bra idé att trycka i sig allt man kan.

De dramatiska, negativa nyheterna är som socker för oss. Våra hjärnor suger in det eftersom de tror att det är bra för vår chans att överleva. De har ännu inte anpassats till en värld där farorna är mycket mindre än för bara några hundra år sedan.

Vi måste lära oss att leva på ett nytt sätt.

"Factfulness, som en hälsosam kost och regelbunden träning, kan och bör bli en del av ditt dagliga liv," skriver Rosling.

Mathias Sundin
Chefredaktör, Warp News

”Hur kan du vara optimist, följer du inte nyheterna?” frågar folk mig ibland.
"Nej, det är därför jag är optimist," svarar jag halvt på skämt, halvt på allvar.

Jag har stor respekt för journalistik. Jag är till och med gift med en journalist. Bra journalistik är en av de finaste, mest intressanta och viktigaste saker vi har i samhället. Bob Woodward och Carl Bernsteins exponering av Watergate-skandalen är kronjuvelen som visar vikten av journalistik i samhället. För att inte tala om alla journalister som riskerar och förlorar sina liv runt om i världen när de rapporterar om korruption, krigsherrar, förtryck och brottslighet.

Med det sagt finns det mycket inom journalistik som kan och måste förbättras.

Man bet hund

Ingen startar en extra nyhetssändning för att säga att allt går bra. Naturligtvis är detta förståeligt, men samtidigt kan medias fokus på negativa händelser ge oss en sned bild av verkligheten. Inte för att nyheterna i sig är fel eller falska, utan för att balansen mellan negativa och positiva händelser är fel.

I Steven Pinkers bok Upplysning nu! går han igenom världens tillstånd. Nästan alla de 70 graferna i boken pekar i rätt riktning. Men inte den för media och nyheter. Kalev Leetaru har gjort en dataanalys som bedömer tonen i en artikel eller nyhetsartikel.

Han gjorde denna analys på nyheter i 130 länder under fyrtio år. Under de fyra decennierna, när mänskligheten gjorde sina största framsteg någonsin, blev nyheterna mer och mer negativa. Världen blev fredligare, mindre våldsam, rikare och friskare än någonsin. Men om du baserade din världsbild på nyheterna, skulle du tro att det motsatta var sant.

Nyheter om klimatförändringar är obalanserade

Ett exempel på detta är klimatförändringar. Ämnet förtjänar mycket uppmärksamhet och de faror det medför borde belysas i media. IPCC:s rapporter bör tas på allvar och det är önskvärt att medieuppmärksamheten kring den är stor.

Självklart kommer mycket av den rapporteringen att vara negativ, eftersom klimatförändringar är ett stort problem. Men lösningarna och allt positivt som görs bör också få stor uppmärksamhet.

För ett par år sedan kom nyheten om att upp till en miljon arter riskerar att utrotas, baserat på en rapport från IPBES, som är knutna till FN. En viktig orsak till detta är klimatförändringar. Rapporten fick mycket medieuppmärksamhet över hela världen, ofta med den mest negativa rubriken och vinkeln möjligt. Rapporten säger visserligen att en miljon arter kan försvinna, men det är inte det mest troliga scenariot.  

Således fokuserade medierapporteringen inte på det mest troliga scenariot, utan det mest negativa. Dessutom var kritiska frågor ofta frånvarande och forskare med en annan uppfattning fick liten eller ingen uppmärksamhet.

Cirka en månad efter varningen från IPBES dök en annan rapport upp. Det var också kopplat till FN och kom från FN: s främste vetenskapliga rådgivare i Trillion Tree Campaign. Thomas Crowther är professor i global ekosystem vid Swiss Federal Institute of Technology i Zürich. Hans arbete syftar till att skapa en holistisk förståelse av ekologiska system i global skala som reglerar jordens klimat.

Man kan säga att professor Crowther är besatt av träd. Eller rättare sagt, antalet träd och deras påverkan på klimatet. Det första man frågar då är hur många träd det finns på jorden. Crowther har räknat dem och 2015 publicerade han studien i Nature. Det finns drygt tre biljoner, 3 000 miljarder träd på planeten.

Nästa steg var att ta reda på hur många träd som kan planteras och dess påverkan på koldioxid i atmosfären, eftersom träd som växer binder CO2. Genom att använda satellitdata och maskininlärning har världens jordmåner analyserats utifrån om träd kan odlas där och vilken typ av träd som passar bäst. Resultatet publicerades i en annan prestigefylld vetenskaplig tidskrift, Science. Där visar forskarna hur en massiv trädplantering kan fånga upp till två tredjedelar av alla människors orsakade koldioxidutsläpp till en låg kostnad.

"Detta är väldigt större än den näst bästa lösningen, och detta är den överlägset billigaste," kommenterade Thomas Crowther.

Man skulle kunna tro att media, som rapporterar så mycket om klimatförändringar, borde ge sådana optimistiska nyheter mycket exponering. Speciellt med tanke på all uppmärksamhet som IPBES-rapporten gav en månad tidigare.

Warp News studerade resultatet i svenska medier, som vanligtvis är mycket intresserade av klimatfrågor. Rapporten om trädplantering fick bara en tiondel av utrymmet som rapporten om arters utrotning, och ofta med en negativ vinkel och kritiska frågor i artikeln. Jämför rubrikerna från TT:

• "FNs rapport: En miljon arter riskerar utrotning"

• "Lösning av klimatförändringar möts med skepsis"

Naturligtvis är kritiska åsikter välkomna, men borde de inte i så fall finnas med i båda fallen?

Detta är ett utmärkt exempel på den negativa balansen som vi såg i studien av tonen i nyhetsmedier.

Obalanserade nyhetsmedier ger människor en förvrängd syn på världen

Felet ligger inte att rapportera negativa nyheter, utan i balansen. Varför ska en negativ nyhet få tio gånger mer uppmärksamhet än en positiv nyhet?

Som vi såg i föregående artikel om varför människor är så pessimistiska om framtiden, är fakta viktiga.

”Det finns ett tydligt samband mellan kunskapen om fakta och optimism. Ju mer du vet om tillståndet i världen och dess framsteg, desto mer positiv kommer din syn på framtiden att vara. Ju mindre kunskap du har, desto mer negativ syn på framtiden."

Nyheter påverkar människor. Negativa nyheter bidrar till att människor har fel fakta om världen och det påverkar deras tankesätt.

Det är det främsta skälet till att vi har grundat Warp News och delar faktabaserade optimistiska nyheter. Det hjälper till att balansera människors nyhetsflöden och ge människor en mer faktiskt korrekt syn på världen.

Mathias Sundin
Chefredaktör, Warp News

Warp NewsMathias Sundin

Det finns en utbredd brist på kunskap om våra snabba framsteg.

Professor Hans Rosling upptäckte detta när hans studenter vägrade att tro på honom när han visade dem statistik över hur snabbt fattigdomen minskade och läskunnigheten ökade. Detta var oväntat för att komma in på den utbildningen krävde högsta betyg och kursen var i global hälsa. Sådana studenter  borde ha kunskap om världens tillstånd.

Kan professorerna slå schimpanserna?

För att få en tydligare bild fick studenterna  genomgå "schimpanstestet." Han parade ihop fem par länder där ett land hade en dubbelt så hög barndödlighet som det andra och bad eleverna välja vilket land i varje par de trodde hade högst.

Du kan testa dig själv:

Sri Lanka eller Turkiet?
Polen eller Sydkorea?
Malaysia eller Ryssland?
Pakistan eller Vietnam?
Thailand eller Sydafrika?

Om du skulle skriva namnen på länderna på bananer och be schimpanser att välja, skulle de i genomsnitt få 2,5 rätt av 5 möjliga.

Studenterna fick i genomsnitt 1,8.

Rosling gav också testet till professorerna vid Karolinska. De som varje år bestämmer vem som ska få Nobelpriset i medicin. De fick 2,4. Nästan lika bra som schimpanserna, men bara nästan.

Rätt svar var Turkiet, Polen, Ryssland, Pakistan och Sydafrika. De hade minst två gånger barndödligheten än Sri Lanka, Sydkorea, Malaysia, Vietnam och Thailand.

Hade du ett bättre resultat än aporna? Om du i genomsnitt har ett sämre resultat än att bara gissa - sämre än slumpen - betyder det att du har en skev bild av världen. Den kunskap du har om världen är så dålig att du inte gissar utan svarar fel.

Studenterna och professorernas okunnighet ledde till att Rosling grundade Gapminder Foundation.

Hur klarar sig andra människor mot schimpanserna?

Gapminder har testat befolkningar i flera länder. Tolv frågor med tre alternativ för varje fråga. En genomsnittlig schimpans skulle få fyra av tolv rätt.

I testet 2017 hade bara tio procent bättre resultat än aporna.

• 90 procent skulle ha fått bättre resultat om de inte ens hade läst frågorna och bara gissat.

• Så många som 15 procent hade fel på alla tolv frågor.

• Noll procent hade alla rätt svar.

• Chimpanserna förlorade inte i någon av de 12 frågorna.

• Av de tre alternativen var det mest negativa svaret oftast det vanligaste.

• När det gäller frågan om extrem fattigdom tror de flesta att den har fördubblats under de senaste tjugo åren när den faktiskt har minskat dramatiskt.

Om man inte håller reda på vilka fantastiska framsteg mänskligheten har gjort under de senaste decennierna och istället tror att saker och ting blir värre, är det naturligtvis ganska naturligt att vara pessimistisk om framtiden.

Hans Rosling dog tragiskt i cancer 2017, bara 68 år gammal, men han lämnade efter sig en rik flora av fantastiska TED-talks, roliga intervjuer, boken Factfulness, Gapminder Foundation som Ola och Anna fortsätter att driva och ett antal människor inspirerades av honom. En av dessa arvingar är Max Roser. Han driver Our World In Data, som är full av statistik över världens tillstånd.

I rika länder är pessimister i majoritet

I ett inlägg, Wrong About the World, visar han att mer än hälften av de tillfrågade tror att världen som helhet kommer att bli sämre eller oförändrad under de kommande 15 åren. Utvecklade länder har vanligtvis den största gruppen pessimister. Endast några få procent tror att framtiden blir bättre. Japan ligger längst ner, nära följt av Frankrike, Belgien och Italien.

Det är i länder med en lägre levnadsstandard där du kan hitta optimisterna. Indonesien, Kina, Senegal, Indien, Nigeria och Kenya är överst. 68 procent av kenyanerna tror att världen kommer att bli bättre de kommande 15 åren, jämfört med 10 procent av japanerna.

Fakta kommer att göra dig mer optimistisk

Det finns ett tydligt samband mellan kunskap om fakta och optimism. Ju mer du vet om tillståndet i världen och dess framsteg, desto mer positiv kommer din syn på framtiden att vara. Ju mindre kunskap du har, desto mer negativ syn på framtiden.

I samma undersökning som ovan, där människor frågades om deras syn på utveckling under de kommande 15 åren, mättes också deras kunskap om världen. De som hade noll korrekta svar om tillståndet i världen var de största pessimisterna. Endast 17 procent av den gruppen trodde att världen skulle bli bättre, jämfört med 62 procent av gruppen som hade det högsta antalet korrekta svar.

Det är logiskt. Om du tror att världen blir värre och du kanske är övertygad om att det har varit så länge, varför skulle den plötsligt bli så mycket bättre under de kommande 15 åren? Och om du ser vilka stora framsteg som har gjorts under en lång tid, men särskilt de senaste decennierna, är det rimligt att anta att detta kan fortsätta.

Faktabaserad optimism

Därför är det så viktigt att sprida faktabaserade optimistiska nyheter. Människor har fått den skeva verklighetsuppfattningen för att det i allmänhet är för stort fokus på problem och eländesbeskrivningar. Man ska inte ignorera problem eller försöka sätta en positiv spinn på dem, men inte heller ignorera framgångar och försöka sätta en negativ spinn på goda nyheter.

Faktabaserad optimism måste finnas överallt. I nyheterna men också i filmer, böcker, tv-serier, politisk debatt och när vi pratar med våra familjer runt köksbordet.

Här läser du del två i denna serie i tre delar: Varför är människor så pessimistiska till framtiden? I del två handlar det om media.

En solig morgon på väg till skolan med min 9-åring slår jag upp ytterdörren med orden: “Välkommen till din underbara värld!”

Min dotter svarar direkt, surmulet: “Nej, det är en hemsk, förorenad värld."

En tid senare frågar jag hennes 11-åriga storasyster, nyss hemkommen från skolan, vad hon lärt sig idag (alla barn älskar som bekant den frågan!). Hennes svar: “Att din generation har förstört planeten.”

Jaha, det här var ju muntert. Vår tids dysterkvistar har alltså i tysthet lagt beslag på mina barn. Och de är tyvärr inte de enda drabbade. Vid det här laget har studien som visar att mer än hälften av unga tror det är kört för mänskligheten toppat varje nyhetssajt och artiklarna om klimatångest blivit så många att de utgör en egen genre i media.

“Nivån på ångesten kan vara förkrossande,” darrar National Geographic i en nyskriven och tidstypisk drapa om climate anxiety bland unga där ett par från millenniegenerationen inleder med att berätta att de debatterade i 10 år (!) om de skulle våga sätta ett barn till världen (hon ville fostra en climate ally, han fruktade för barnets framtid).

Så fortsätter det. En 17-åring i Brooklyn funderar på att ge upp drömmen att bli historielärare; hur ska han kunna förklara för eleverna varför “vi inte gjorde något”? En annan tonåring från samma stadsdel berättar om att växa upp i “skuggan av en tickande klocka.”

Artikeln tipsar även om att unga som ser framtiden i nattsvart kan ta en kurs i eco-grief  (eko-sorg) vid Washingtonuniversitetet där eleverna får lära sig sorgeritualer och mindfulness. Mest lider jag ändå med  en 4-årig pojke som brister ut i gråt när han inser att hans mamma dukat fram ett fat som inte kan återvinnas.

“Det tog mig hårt,” berättar mamman, som inte verkar reflektera över vem som bär ansvaret för att ha skrämt slag på sonen.

För oroliga föräldrar finns givetvis en uppsjö av artiklar och inslag på temat “Hur du pratar med ditt barn om klimatet.” Jag gör en sökning och hamnar på sajten Motherhood där det “ångestladdade” ämnet presenteras tillsammans med “5 mäktiga citat från Greta Thunberg”, inklusive klassikern, “Jag vill inte att ni ska vara hoppfulla. Jag vill att ni ska ha panik…” Nästa stopp blir TV4 Nyhetsmorgon som valt en bild på ett brinnande inferno som bakgrund för sitt inslag om klimatprat med barn (“Berätta sanningen” “Prata om känslorna”).

Min sanning

Här är min sanning: Det bästa för alla barn vore om media slutade agera megafon åt miljörörelsens domedagsfalang och vuxna lät bli att falla för varenda svart rubrik. Att ta klimathotet på allvar behöver inte vara synonymt med att behandla de mest absurda påståenden som dagens sanning. Nej, min generation har inte förstört planeten. Nej, jorden går inte under om ett visst antal år. Det finns — hör och häpna — en hel drös med folk som ”gör något.” Väldigt många gör till och med väldigt mycket även om de befinner sig i medial radioskugga.

Tills media gör nyanser till sitt signum kommer jag säga till mina barn att behandla apokalyptiska rubriker som tobaksreklam (jag lånar den iden från journalisten Matt Taibbi). Att läsa ännu ett domedagsalster från Dagens Nyheters Björn Wiman är ungefär lika bra för hälsan som att kedjeröka ett paket cigaretter.

Så hur gick det förresten för paret som tvekade om att skaffa barn? Jodå, de har en son nu. Den nyblivna pappan erkänner till och med att det nya livet botat hans klimatdepression. Nihilsm, inser han nu, är inte längre ett alternativ.

Ulrika G. Gerth är uppvuxen i Sverige och bor sedan många år i Massachusetts med sin familj.

Luftföroreningar är avgaser och partiklar som förekommer i skadligt höga halter, oftast till följd av mänsklig aktivitet. Luftföroreningars negativa hälsoeffekter blev särskilt uppenbara efter att hundratals, i flera fall tusentals människor dog som en direkt konsekvens av smog under 1800-talet och 1900-talets första hälft. Ett av de mest uppmärksammade fallen är 1952 års ”The great smog of London”, som bedöms ha orsakat upp till 12 000 dödsfall.

År 2020 andades runt 90 procent av världens befolkning förorenad luft. Enligt WHO är luftföroreningar en av de största globala hälsoutmaningarna det kommande decenniet.  Medvetenheten om luftföroreningarnas skador på människor har ökat i takt med att luftföroreningarnas långsiktiga hälsoeffekter blivit alltmer påtagliga runtom i världen. Mer hur ser det ut i Sverige?

Av de 26 svenska luftföroreningar som Naturvårdsverket mäter har 24 minskat i absoluta tal under perioden 1990–2018, medan Selen och PCB ökade. I flera fall har det handlat om kraftiga utsläppsnedgångar, exempelvis minskade utsläppen av bly till luft med 97 procent. Utsläppen minskade samtidigt som Sveriges befolkning ökade med drygt 1,6 miljoner och ekonomin nästan fördubblades.

Minskat med 52 procent

I genomsnitt har dessa 26 utsläpp minskat med 52 procent sedan 1990. I högpresterargruppen återfinns Bly (-97 procent), Arsenik (-86 procent), Svaveloxid och HCB (-83 procent). Efter det kommer ett mellanskikt med flera minskningar i intervallet 70 till 80 procent såsom Nickel (-75 procent), Kvicksilver och Krom (-74 procent). Majoriteten återfinns kring -50 till -65 procent. Sedan finns en mindre grupp där minskningen legat under 50 procent. Relaterat till per BNP enhet var minskningen ännu större då BNP nästan fördubblats under den här tidsperioden, som ses i tabellen nedan.

Luftföroreningar 1990–2018

Förändring av

utsläpp (+/- %)

Förändring per enhet av

BNP (+/- %)

Kväveoxider (NOx) (t)

-54

-75

Flyktiga organiska ämnen (t)

-63

-80

Svaveldioxid (SO2) (t)

-83

-91

Ammoniak (NH3) (t)

-12

-52

PM2.5 (t)

-59

-78

PM10 (t)

-43

-69

TSP (t)

-32

-63

Kolmonoxid (CO) (t)

-69

-83

Bly (Pb) (kg)

-97

-98

Kadmium (Cd) (kg)

-79

-89

Kvicksilver (Hg) (kg)

-74

-86

Arsenik (As) (kg)

-86

-92

Krom (Cr) (kg)

-74

-86

Koppar (Cu) (kg)

-37

-66

Nickel (Ni) (kg)

-75

-86

Selen (Se) (kg)

+10

-41

Zink (Zn) (kg)

-57

-77

Dioxin (g I-Teq)

-65

-81

benso(a)pyren (kg)

-64

-81

benso(b)fluoranten (kg)

-61

-79

benso(k)fluoranten (kg)

-71

-84

Indeno(1,2,3-cd)pyren (kg)

-59

-78

PAH 1-4 (kg)

-60

-78

HCB (kg)

-83

-91

PCB  (kg)

+2

-45

Sot (BC)(t) (1999-2018)

-50

-76

Genomsnitt:

-52

-77

Tabell 3. Utsläpp av luftföroreningar 1990–2018. Utsläppen anges som procent av 1990 års nivåer. I kolumnen längst till höger har utsläppen ställts i relation till den ökning i BNP på 85 procent som ägt rum under den här tiden. Källa: Naturvårdsverket (Hämtat från SCB-statistikdatabasen).

Varför har utsläppen minskat?

Hur kom det då sig att utsläppen minskade? Minskningen i utsläpp av flyktiga organiska ämnen, kolmonoxid och kväveoxider under de senaste 30 åren kommer från transportsektorn. Katalytisk avgasrening är den största förklarande faktorn. Katalysatorer för personbilar introducerades första gången i USA år 1975 till följd av 1970 års Clean Air Act med krav på utsläppsreducering av giftiga ämnen från förbränningsmotorer. Under årens lopp har regleringen av utsläppen skärpts, vilket har medfört effektivare avgasrening.

Mellan 1990 och 2018 har minskningen i utsläpp av metaller, partiklar, långlivade organiska föreningar (exempelvis dioxiner) och polycykliska aromatiska kolväten (PAH) främst skett inom industrisektorn genom effektivisering och bättre reningsutrustning som elektrofilter och skrubbers.

Industrin presterat bäst

Det är stora skillnader mellan olika sektorer gällande utsläppen av dessa 26 luftföroreningar, industrin har presterat bäst med utsläppsminskningar på 66 procent, följt av Uppvärmning (-47 %), Inrikes transporter (-43 %), Lösningsmedel (-43 %) och Jordbruk (-14 %). El- och fjärrvärme, Avfall samt Arbetsmaskiner är i stort sett oförändrade. Utrikes transporter är den enda kategorin som sett en tydlig ökning av sina utsläpp (+66 %).

Sektor

Förändring +- %

Arbetsmaskiner

-8

Avfall

+5

El och fjärrvärme

+4,8

Industri

-66

Utrikes transporter

+65

Jordbruk

-14

Lösningsmedel

-34

Inrikes transporter

-43

Uppvärmning (Bostäder)

-47

Utvecklingen hänförs ofta till striktare gränsvärden för utsläppstandarder samt tillämpning av bästa tillgängliga teknik. IPPC-direktivet (Integrated Pollution Prevention and Control), som antogs av EU år 1996, innebar att utsläppsgränsvärden skulle bygga på bästa tillgängliga teknik (BAT – Best Available Techniques). Principen innebär att den mest effektiva etablerade tekniken för att skydda miljön och som samtidigt är tekniskt och ekonomiskt tillämpningsbar ska användas. EU tar fram så kallade BAT-slutsatser som återger specifikt vilken som är den rådande bästa tillgängliga tekniken.

Politiska åtgärder banat vägen

Politiska åtgärder såsom skatter, subventioner och i nästa skede regelrätta förbud tycks ha banat väg för Sveriges miljöframgångar och gjort det rationellt för ekonomins aktörer att både hushålla med resurser och utveckla ny teknik.

Sverige har minskat de allra flesta utsläppen av luftföroreningar de senaste 30 åren. Vissa utsläpp har minskat endast marginellt, såsom ammoniak medan vissa har minskat med uppemot 97 procent, såsom bly.

Samtidigt har Sveriges ekonomi nästan fördubblats och befolkningen har ökat med drygt 1,6 miljoner sedan 1990, vilket innebär att vi får ut mer av mindre.

Även om det finns mycket kvar att göra är resultaten hoppingivande. Mer för mindre verkar vara möjligt att åstadkomma genom en kombination av rationaliseringar, ny teknik, skatter och lagstiftning.

Jonas Grafström, forskare och vice VD på Ratio
Christian Sandström, biträdande professor på Ratio och Jönköping International Business School

Underlaget och siffrorna finns tillgängliga boken Mer för mindre? – tillväxt och hållbarhet i Sverige. Läs mer om boken här.

Warp NewsJonas Grafström

Warp NewsChristian Sandström

Individualismens logik har varit dominerande i det västerländska kapitalistiska samhället under det senaste århundradet.

Men det var inte alltid så här. I årtusenden hade allt varit delat i traditionella storfamiljer: från boyta mellan människor och djur, till alla materiella gods som kläder och verktyg, till att uppfostra barn eller ta hand om äldre.

Detta var en återspegling av den naturliga ordningen, eftersom alla levande varelser i varje ekosystem är nära kopplade till andra och ingenting anses vara värdelöst.

Detta koncept av delning och ömsesidigt beroende har gradvis gått förlorat i och med tillkomsten av industriell utveckling, ekonomisk tillväxt och den linjära ekonomin. I en värld där alla enkelt kan köpa det som behövs för sin försörjning, ses att dela resurser ofta som ett onödigt krångel.

Den här typen av samhälle har producerat många fördelar, det är meningslöst att förneka det, och har lett till stort välstånd inom några decennier. Men kan vi hitta något ännu bättre?

Vad händer om vi frivilligt ändrar spelreglerna?

Även om ingen hoppas kunna återvända exakt till en århundrades gammal livsstil, erbjuder några nya industriella, organisatoriska och sociala modeller, baserade på delning och på bevis på det ömsesidiga beroendet mellan alla levande varelser, på intressanta win-win-möjligheter.

Dela råvaror

Det främsta alternativet är den cirkulära ekonomin, som faktiskt är starkt kopplad till delning. Tänk bara att genom att skapa cirkulära och ömsesidigt beroende försörjningskedjor är det möjligt att utgå från en enda råvara - delad mellan sektorer som ursprungligen är separerade - för att utveckla produkter som är väldigt olika varandra, utan att slösa en enda droppe.

Vad betyder det? Gunther Pauli, grundare av Zeri-projektet, presenterar i boken Blue Economy några effektiva idéer och projekt.

Till exempel växer svamp genom att konsumera matavfall och gör en högproteinmat och är därför perfekta vektorer för en cirkulär ekonomi. En av de största och mest avfallsproducerande industrierna är kaffe: cirka 99,8 % av kaffet som kommer ut från en plantage kasseras.

Genom att integrera de två industrierna, och därför odla svamp på kaffeavfall, är det möjligt att minska kostnaderna för svampproduktion samt påskynda bearbetningen.

Denna integrerade industriella modell översätts till:

• en stor ökning av verksamhet med cirka 15 miljarder mer för kaffeindustrin om den även integrerar produktionen av svamp

• nya jobb, som uppskattas till 50 miljoner globalt

• lägre miljöpåverkan

Låt oss istället ta tomater: de tomatskal som vanligtvis kasseras kan återanvändas i själva tomatleverantörskedjan, i andra livsmedelsindustrier, men också för att producera röda pigment för färgning av kläder, röda läppstift och anti-UV-solkrämer.

Varför händer inte detta vanligtvis? Därför att individuellt sett skulle dessa tomatbaserade processer inte vara ekonomiskt bekväma. Men allt integrerat i en produktionslinje av tomatbaserad mat, färgämnen, läppstift och UV-krämer kan det vara ekonomiskt överkomligt.

Lärdomen här är att genom att ta sig ur kärnverksamhetens logik, att omfatta flera marknadsområden som delar samma råmaterial, kan det skapas ett flertal fördelar.

Dela resurser lokalt

En gren av den cirkulära ekonomin kallas industriell symbios. Det innebär att bygga stora industridistrikt där resurser delas lokalt mellan olika aktörer, som skapar ett stort gemensamt organ, där:

• material hanteras gemensamt så att avfallet från den ena blir en gratis resurs för den andre

• uppvärmnings- och kylningscykler för flera industrier delas för att inte kräva energi för att fungera

• vatten och el hanteras av ett enda nätverk, vilket minimerar förlusterna

• lokal integrerad förvaltning gör det möjligt att utnyttja de resurser som finns i närliggande industrier, även för helt separata leveranskedjor, utan transportbehov

Ett känt och brett dokumenterat exempel på industriell symbios är den danska stadsdelen Kalundborg. Det grundades på 1960-talet och bestod ursprungligen av 6 privata partners, inklusive världens största insulinproducent, Novo Nordisk, världens största enzymproducent, Novozymes, norra Europas största avloppsreningsverk, det största elkraftverket och det största oljeraffinaderiet i den baltiska regionen.

En analys av Kalundborgs flöden som genomfördes 2015 kvantifierade de ekonomiska besparingarna för det året till cirka 24 miljoner euro. Minskningen av vattenförbrukningen beräknas till cirka 25%. Dessutom får 5 000 hus fjärrvärme tack vare fjärrverksamheten.

Även om det är kontraintuitivt kan delning av resurser därför leda till större självständighet för en gemenskap på lokal nivå.

Dela användningen av en produkt

Kanske förstår man det inte omedelbart, men att dela någon produkts användning är en vinnande logik. Du går in i den verkliga delningsekonomins värld och den så kallade Product-As-A-Service (PAAS).

Många produkter hanteras redan med as-a-service-läget genom betalning av en avgift. Tänk bara på Spotify eller Netflix: du har inga cd-skivor med musik eller dvd-skivor med filmer, men du har en oändlig mängd multimedia tillgänglig via en enda plattform.

Denna logik tillämpad på materiella produkter som bilar kan leda till ännu större fördelar.

Tänk på bildelningstjänster som Share'nGo. Leverantören säljer inte en materiell produkt utan en tjänst: antal timmar körning. Effektiviteten och underhållet av bilen är ett ansvar för leverantören, som därför tar vara på om bilen är effektiv och alltid väl underhållen. Annars skulle de förlora både trovärdighet och inkomst.

Men vad händer när tillverkaren själv säljer en tjänst och inte produkten?

Till exempel främjar Ikea projektet Circular Hub för att leverera möbler genom prenumeration. Den stora skillnaden här är att tillverkaren förblir ägaren till sin produkt, så det är mycket bekvämare för dem att utveckla hållbara produkter som även är lätta att återvinna när kontraktet går ut.

Programvara, bilar, möbler, däck, hus (Airbnb), kläder (Rent my wardrobe). Alla produkter kan delas effektivt, för att få färre egenskaper men bättre och bekvämare tjänster.

Warp NewsMaria Eriksson

Dela idéer

Ännu mer komplext att acceptera än att dela material, avfall eller produkter är att dela idéer. Även om den vetenskapliga forskningsvärlden är alltmer öppen för att dela uppfinningar och forskning, arbetar industrin i omvänd riktning. Varje liten innovation omfattas av ett patent och tillämpas endast på ett enda företag.

Långt ifrån att föreslå ett avskaffande av industriell sekretess, främjar många företag forskning genom Öppen Innovation. Detta innebär att dela produktdesign och utvecklingsidéer i partnerskap med andra industrier, företag, forskningscentra, användare och konsumenter.

De enklaste exemplen är mjukvaruplattformar med öppen källkod som Mozilla, där både produkten och källkoden är fritt tillgängliga för alla. Ett annat exempel är Samsung, som i stor utsträckning använder sig av samarbetsstrategier genom flera satsningar, partnerskap och nystartade företag.

Inom Local Motors gick man längre eftersom produktutvecklingen är helt öppen med hjälp av en samskapande plattform, tillgänglig för ingenjörer, utvecklare eller enkla bilentusiaster. Du behöver inte ens vara registrerad på deras plattformssida för att se och bidra till de nya designerna.

Istället för att minska deras inkomster främjar öppen innovation vidareutveckling av företag och projekt, genom att fokusera på de bästa idéerna och påskynda deras översättning till en produkt som finns tillgänglig på stormarknadshyllorna.

Dela fördelarna

Naturen tänker inte som individer utan som hela ekosystem.

Naturens och fysikens regler kan inte ändras, men ekonomins och vår industris och samhällets regler kan.

För att bygga en mer eko-hållbar och bekväm värld, för att främja social jämlikhet men också ny handel, är ett bra alternativ att öka delning och anamma en gemensam vision av världen.

Vi är inte individer utan en art insatt i en djupt sammankopplad värld. Det är ett faktum, och genom att resonera i enlighet med verkligheten kan vi upptäcka så många fördelar som vi inte ens tror är möjliga.

Marco Borsari

Det här är en artikel för Premium Supporters, öppnad för dig genom deras bidrag till Warp News. Läs mer om och bli en Premium Supporter.

WISDOM OF CROWDS, del 2

I Warp Institute vill vi att framtiden kommer snabbare. Det är vår mission, eftersom vi är övertygade om att framtiden kommer vara bättre än nutiden, och väldigt mycket bättre än dåtiden.

För att visa att framtiden är ljus ska vi göra två nedslag i människans historia.

Då mänskligheten tog fart

Runt en lägereld för sisådär hundratusen år sedan satt ett gäng sapiens av släktet Homo. De hade uppenbarligen lärt sig att kontrollera eld, och hade några enkla stenyxor som verktyg, men i övrigt hade de och deras släktingar inte uträttat mycket under de drygt två miljoner år de funnits på planeten. De kunde inte prata med varandra, hade inga kläder på kroppen, inga båtar, kunde inte fiska, inte sy, inte odla mat och hade inga husdjur.

Ändå kom just denna art, Sapiens, hundratusen år senare ha tagit sådan kontroll över planeten att några av dem till och med hade kunnat lämnat den och tagit ett kliv ut på en annan himlakropp.

Om utvecklingen fortsatt i samma takt som de första två miljonerna år för Homo, eller i samma takt som de första hundrafemtio tusen åren för Sapiens, hade det inte hänt. De hade förmodligen fortfarande suttit där vid sin lägereld.

Vad var det som hände?

Det var inte en kroppslig förändring. Anatomiskt var de likadana som vi är nu.

Accelerationen av människans utveckling började där någonstans för hundratusen år sedan och har accelererat ända sedan dess. Först en ganska långsam acceleration, men så för cirka trehundra år sedan tryckte vi plattan i mattan och mer har hänt under de trehundra åren än under trehundra tusen år tidigare.

Skälet till accelerationen för hundratusen år sedan och trehundra år sedan är densamma.

Hemligheten bakom vår framgång

Joseph Henrich är professor of Human Evolutionary Biology vid Harvard och chef över departementet med samma namn. Han visar i sin bok The Secret of Our Success hur det är vår kollektiva intelligens som ligger bakom mänsklighetens utveckling. Att vi lär av varandra, och bygger vår kunskap på andras kunskap och därmed hela tiden som kollektiv blir smartare.

Om vi inte lär i grupp och inte kan sprida vår kunskap riskerar den att hela tiden dö ut. Det blir ett steg fram och ett steg tillbaka. Någon kommer på ett sätt att göra en bättre stenyxa. I bästa fall lär denna person andra i samma grupp, men om något händer denna grupp människor utan att de spridit kunskapen till en annan grupp, så dör den ut. Då fanns det inget sätt att ta reda på kunskapen igen. Den var borta, till någon på egen hand uppfann den igen. Inget Google att söka på, inte ens Altavista.

Det måste betyda att detta ändrats för cirka hundratusen år sedan. Annars hade utvecklingen fortfarande nästan stått stilla. Och enda rimliga anledningen till förändringen är att tillräckligt många människor levde tillräckligt nära varandra under en period, för att kunskap skulle kunna spridas mellan olika grupper.

Den teorin testades av tre andra forskare, Mark Thomas, Adam Powell och Stephen Shennan, i en artikel publicerad i Science. De konstaterar att befolkningstätheten i östra Afrika för nittio- till hundratusen år sedan nådde den nivå som krävdes för att bekräfta Henrich teori.

För första gången började idéer spridas bland tillräckligt många människor för att mer kunskap skulle överleva än dö ut. Kunskap började ackumuleras. Mänskligheten fick en kollektiv intelligens.

Det borde betyda att den kraftiga accelerationen de senaste trehundra åren också beror på ett ökat spridande av idéer och kunskap?

Demokrati är mänsklighetens bästa uppfinning

Det var precis det som hände. På 1600- och 1700-talet började vi införa demokrati och yttrandefrihet (och en vetenskaplig revolution med en metod för att utvärdera idéer.)

Jag visade i förra Premium-artikeln den enorma kollektiva intelligens som kommer av självständigt tänkande individer, och det var precis det vi fick då.

“Paradoxalt är bästa sättet för en grupp att vara smart, är att varje person i den tänker och agerar självständigt.”

James Surowiecki i The Wisdom of Crowds.

Fler människors idéer blev tillåtna. Vi testade fler sätt att göra saker på. Vi lärde oss av varandra, vi förkastade dåliga idéer och anammade de som var lite bättre. Vi hade nu dessutom tryckpressen där vi billigt kunde lagra, massproducera och sprida idéerna.

Denna idérikedom ledde till ännu bättre, billigare och snabbare sätt att lagra och sprida idéer. Telegraf, telefon, fonograf, radio, tv, fax, mobiltelefoni, datorer – och internet.

Vi är nu vid en tidpunkt där halva mänskligheten lever i någon form av demokrati och där halva mänskligheten har tillgång till internet. Möjligheten att sprida idéer och bygga ny kunskap på gammal kunskap är bättre än någonsin tidigare.

För varje år som går blir den möjligheten ännu större, då fler lämnar extrem fattigdom, fler får grundläggande rättigheter, fler får tillgång till skola och möjlighet att sprida sina idéer på internet.

Mänsklighetens formel visar att framtiden är ljus

Möjligheten att få tänka fritt och teknik som hjälper att sprida idéerna. Det är mänsklighetens enkla, men så kraftfulla formel.

Det är därför sannolikheten för en ännu bättre framtid är större än någonsin. Vi har under hundratusen år gett oss själva större rätt att tänka fritt och fler, bättre och billigare sätt att via teknik sprida idéer. Det finns ingen rimlig anledning till varför den utvecklingen skulle stanna av. Tvärtom är det mest sannolikt att den kommer gå snabbare.

Därmed är det rimligt att framtiden kommer vara ljus.

Det sker emellertid inte genom magi, inte per automatik.

Vi måste hela tiden göra oss friare och förbättra vår teknik. Fortfarande lever halva jordens befolkning inte i demokrati. Ännu har hälften av alla människor inte tillgång till internet. Det är vår uppgift att medverka till att alla får den möjligheten. Då kan vi få framtiden att komma mycket snabbare.

Mathias Sundin

Det här är en artikel för Premium Supporters, öppnad för dig genom deras bidrag till Warp News. Läs mer om och bli en Premium Supporter.

Det här en premium-artikel som är öppnad för dig av våra Premium Supporters. De stödjer vårt arbete med att sprida faktabaserad optimism.

WISDOM OF CROWDS, del 1

Wikipedia och demokrati inte bara fungerar – det fungerar bättre. Allt tack vare det James Surowiecki kallar the Wisdom of Crowds, i boken med samma titel (kommer ni på en bra svensk översättning, hör av er!)

Surowiecki inleder boken med ett exempel från 1906, när Francis Galton fick en möjlighet att visa sin tes att experter trumfar en bred allmänhet. Galton var brittisk antropolog, psykolog, statistiker, upptäcktsresande och mycket annat. Däribland kusin till Charles Darwin. Han grundade också eugeniken vars mål var att via avel få till rätt sorts genetiska förändringar hos människan.

Trots att Galton hunnit bli 85 år var han fortfarande aktiv i att hitta argument för expertstyre. På en djurmässa som han egentligen besökte för att studera avel, hittade han ännu en möjlighet.

Vem är bäst på att gissa vikten på en oxe?

På mässan stod en oxe uppställd och besökarna kunde för en sixpence gissa oxens vikt efter att den slaktats och styckats. Den som kom närmast tog hem vinstpotten. Galton fick efter tävlingen tillgång till folks svar och med dessa räknade han ut den genomsnittliga gissningen för alla deltagare. Denna siffra var resultatet av gruppens kollektiva intelligens, när det kommer till vikten på en slaktad oxe.

På mässan fanns det experter på djur, slaktare som varje dag tränats i att bedöma vikt på en oxe, bönder och andra som livnärde sig på att kunna mycket om djur. Det fanns också gott om vanligt folk, sådana som inte kunde någonting om oxar.

Ganska likt en väljarkår, med andra ord.

“Den genomsnittlige tävlande var troligen lika välutrustad att bedöma vikten på en slaktad och styckad oxe, som den genomsnittlige väljaren är att bedöma de flesta politiska frågor när han röstar”, skrev Galton.

Oxens vikt, efter att den blivit slaktad och styckad, var 543 kilo. Gruppens genomsnittliga gissning? 543 kilo.

Ingen person gissade rätt. Gruppen var alltså tillsammans kunnigare än någon enskild person i den.

Detta förvånande inte minst Galton:

“Resultatet ger mer trovärdighet till ett demokratiskt omdöme än vad som kunde ha varit förväntat.”

Galtons experiment har genomförts och bekräftats av många forskare sedan dess. Vi människor är fenomenala på att kollektivt gissa antalet ärtor, jelly beans eller spelkulor i en glasburk.

Hur hittar men en försvunnen ubåt i ett gigantiskt hav?

Ett annat mer komplicerat problem är försvinnandet av ubåten Scorpion.

I maj 1968 försvann den och dess besättning på 99 man spårlöst i havet. Trots att man visste ubåtens senast rapporterade position och att den var på väg hem efter tjänstgöring ute i Atlanten, hade man ingen aning om vad som hade hänt med den och bara en mycket vag uppfattning om hur långt den kan ha åkt efter senaste rapportillfället. Därför började man söka i ett cirkelformat område på över 800 kvadratkilometer, det motsvarar nästan två Hjälmaren. Men istället för ett djup på i snitt sex meter som i Hjälmaren, var det tusentals meter.

Trots hjälp från experter på ubåtar, undervattensströmmar och mycket annat hittade man den inte.

En sjöofficer vid namn John Craven tog sig an problemet på ett annat sätt. Han skapade en grupp med en stor bredd av kunskaper och expertis, och tog matematiker till hjälp för att räkna ut deras kollektiva svar (med det som kallas Bayesian search theory.) Inte heller bad han gruppen att samarbete, tvärtom tävlade de och fick var och en komma med sin mest kvalificerade gissning vad ubåten kunde finnas. I vinstpotten låg ett antal flaskor whisky.

Ingen av de individuella svaren kom nära platsen där ubåten låg på havets botten. Men ubåten återfanns 200 meter från det gemensamma svaret

Det som gör bedriften ännu mer imponerande är att informationen de utgick från var nästan ingen alls. Man visste inte varför ubåten sjönk, vad som hade gått fel och var, hur snabbt den åkte vid tillfället, hur brant den hade dykt och inte ens i vilken riktning den åkte.

“Trots att ingen i gruppen visste någon av dessa faktorer, så visste gruppen som helhet dem i alla fall”, skriver James Surowiecki.

Demokrati och Wikipedia fungerar för att vårt kollektiva svar är bättre än en enskild persons

Vid en första anblick är det svårt att förstå att demokrati fungerar över huvud taget. En grupp experter eller en riktigt smart, stark ledare borde kunna leverera bättre resultat, än tusentals eller miljontals vanliga människor utan samordning. I den stora gruppen finns genier, men också riktiga idioter. Sådana som hjälper sina medmänniskor och sådana som mördar dem. För att inte tala om alla olika åsikter. Höjd skatt, sänkt skatt. Hårdare straff, mildare straff. Bygg en väg här, nej absolut inte här!

Demokrati fungerar för att vår “kollektiva gissning” är bättre än någon enskild persons gissning. Särskilt när gissningen upprepas. Någon person kan såklart slå gruppen vid enstaka tillfällen, men inte upprepade gånger.

I Wikipedias fall kan man se den kollektiva intelligensen i arbete. 53 miljoner artiklar där tusentals människor lägger till, korrigerar och uppdaterar oberoende av varandra, men ändå gemensamt. Det finns regler och riktlinjer, men ingen person högst upp som fattar beslut eller bestämmer vad en artikel ska innehålla.

En grupp fungerar bäst om varje person i den tänker självständigt

Det är just det självständiga tänkandet som är nyckeln till framgång. Grupper kan som vi vet också vara väldigt dumma och fatta idiotiska beslut. Grupptänkande kan uppstå “då medlemmarna i gruppen värdesätter konformitet och viljan att uppnå enighet…” läser jag på Wikipedia.

I exemplen med oxen och ubåten tänkte alla individuellt och man använde sedan en metod för att hitta det kollektiva svaret.

James Surowiecki igen:

“Paradoxalt är bästa sättet för en grupp att vara smart, är att varje person i den tänker och agerar självständigt.”

Yttrandefrihet kombinerat med teknologier som internet ger oss den möjligheten bättre än någonsin tidigare.

Mathias Sundin

Det här en premium-artikel som är öppnad för dig av våra Premium Supporters. De stödjer vårt arbete med att sprida faktabaserad optimism. Vill du också stödja oss kan du läsa mer här.